Hans rykte är krossat
Lägg ner drömmarna om Svennis som förbundskapten
LONDON. Den här gången var det kalvlever med potatismos.
Mitt i en tugga ringde Stockholm:
– Svennis har fått sparken.
Jag tror det var kyckling senast. Och fisk gången före.
Det vilar möjligen en förbannelse över restaurant Whit’s på Abingdon Road, men när jag sätter mig där en ledig kväll händer det grejer i Sven-Göran Erikssons liv.
Jag var till exempel där när storyn om Faria Alam avslöjades. Det blev ett snabbt slut på den middan, kan jag säga.
Och när jag med mobilen i örat vrålade på notan i går sa managern Eva bakom bardisken:
– Är det nåt med Sven nu igen? The curse of Whit’s?
Hon börjar känna igen mönstret.
Gör vi inte alla det?
Svennis har nu fått sparken från sina tre senaste jobb, England, Manchester City och Mexiko. Hans CV under 2000-talet är blankt på titlar.
Hans rykte som fotbollsprofessor, sittande på hemligheterna, är krossat. Mysterierna kring hans taktiska upplägg och träningar är avslöjade. Den gudasände Sven-Göran Eriksson är i?dag betraktad som en högst ordinär, rätt gammalmodig, fotbollstränare bland toppklubbarna i Europa.
Han är emellertid en slags svensk folkhjälte, en sån där man inte får peta på. En Laaars-Gunnar. En Hegerfors som vinner tv-priser. En Carola. En Tre Kronor-Curre som man inte får kritisera för då jävlar kommer Bertil och Stina i Hudiksvall att gå i taket.
När Svennis och Tord Grip och på senare tid Hasse Backe dragit ut i världen har de alltså varit fridlysta i Sverige och i svensk media. Ingen vågar skärskåda vad de gör som är så bra. Ingen vågar kritisera Svennis, då kan man bli bojkottad. Ingen vågar fråga vad den där vithårige konflyttaren bredvid honom, Hasse Backe, egentligen gör. Förutom flyttar koner. Ingen i England eller Mexiko vet vad han heter. Och ingen vågar fråga varför Tord Grip överhuvud taget går i Mexikos träningsoverall. Det finns ju redan bollpojkar?
Tänk inte ens tanken
Så jag tänkte, med kalvlevern på väg ner:
Börja inte nu, snälla.
BÖRJA INTE.
Tänk inte ens tanken.
Lägg ner era fåniga drömmar om Sven-Göran Eriksson som svensk förbundskapten. Vad ska vi med honom till?
Här svärs alltså i kyrkan, här pinkas i motvind, här kastas en rutten tomat rätt in i dragspelet i Dancing Sven’s värmlandsorkester, men jag läser enkäter och undersökningar som visar att en majoritet av elitspelarna och fansen vill ha Svennis som efterträdare till Lars Lagerbäck.
De flesta skulle, så vitt jag förstår, vilja byta ut Lagerbäck mot Eriksson redan i denna sekund. Om det vore ekonomiskt möjligt.
Och vad skulle bli bättre?
Skulle vi få en elegant ambassadör, ett språkproffs på presskonferenserna, en superkändis som fotbollsvärlden håller ögonen på?
Ja, naturligtvis.
Skulle vi få en man som gör landslaget bättre, som hittar nya vägar, som är ett taktiksnille i världsklass?
Nej, absolut inte.
Sett honom få sparken tre gånger
Jag har följt Svennis på nära håll de senaste åtta åren. Jag har varit ständigt ambivalent. Jag hyllat honom och sågat honom om vartannat eftersom han är världens märkligaste fotbollstränare. Och jag har sett honom få sparken tre gånger.
Som engelsk förbundskapten förtjänade han ett bättre slut. Han hade, rent ut sagt, en jävla otur med straffsparkarna. Men han fick betala priset för sin idiotiska kärlek till David Beckham, och när frågorna började ställas, när magin försvann, var det kört. Bödel: News of the World.
Som manager för Manchester City såg han untouchable ut efter lagets drömstart i ligan. Men samma sak här: när spelarna började inse att Svennis inte var mer än människa, när han tog ut fel lag, när frågorna började ställas, när magin försvann, var det kört. Bödel: Thaksin Shinawatra.
Som förbundskapten för Mexiko kändes det fel från början. Den illgröna träningsoverallen stack i ögonen på nåt sätt. Jag var där i höstas och såg två VM-kvalmatcher och hörde många mexikaner klaga på Eriksson och ”den där vithårige, vad han nu heter”. Sparken alltså efter bara tio månader. Bödel: det mexikanska folket.
Så: Fotbollsmässigt ser jag ingen som helst anledning att byta ut Lagerbäck/Roland Andersson mot Svennis/Backe. Det skulle bli bra (men dyr) PR för svensk fotboll, och Gösta och Stina i Hudik skulle älska det.
Men skulle svenska landslaget spela bättre fotboll? Tror jag inte.