Flinck: Bäst framåt efter revolutionen
Publicerad 2014-12-18
Flinck: Dansk förbundskapten gav oss en revolution
Zagreb. Sverige hakade på den danska trenden inom damhandbollsvärlden.
Och fick en revolution.
Fram till för två år sedan var Sverige under en lång period ett av världens mest destruktiva landslag i damhandboll. Framåt gjorde man inte mer än 23–24 mål, på sin höjd, mot etablerade nationer.
Men det fruktade 6–0-försvaret under Per Johanssons regim och ett, bitvis, bländande målvaktsspel gav ett EM-silver 2010 och tog Sverige till fler mästerskap, två raka OS till exempel, än någonsin tidigare.
Nu, i EM i Kroatien/Ungern, gör man överlägset flest mål (31,3 i snitt) och detta mot bland annat två av världens bästa försvar som Frankrikes och Montenegros. Samtidigt hyllas man för sin fartfyllda och underhållande handboll.
Blott två år senare alltså.
Det är så häpnadsväckande och har gått så rasande fort att jag inte skulle vilja kalla det något annat än en revolution. Och då syftar jag inte på den palatsrevolution som fick Torbjörn Klingvall att lämna förbundskaptensposten för ett år sedan.
Med Klingvall borta bestämde sig förbundet, med indikationer från spelarna, för att gå utomlands och Danmark var förstås ett självklart val med tanke på att stora delar av landslaget spelar i den danska ligan.
Thomsen bakom succén
Och inget var hetare i damhandbollsvärlden än danska förbundskaptener i vintras. Brasilien hade just vunnit sitt första VM, Polen hade tagit sig fram till en sensationell semifinal mot Danmark och Tyskland hade gjort sitt bästa mästerskap på länge – allihop med danskar vid rodret.
Valet föll på Helle Thomsen bredvid Thomas Sivertsson och med tidernas första kvinnliga förbundskapten i svensk handboll fick man en revolution.
För när jag lyssnar på spelarna efter den säkrade EM-semifinalplatsen så är det framför allt Thomsen som ligger bakom den nya, snabba, offensiva anfallshandbollen även om Sivertsson förstås backat upp den.
Thomsen presenterades i april i år och satt på bänken som förbundskapten första gången i juni. Så på sätt och vis har revolutionen genomförts på ett halvår även om Sivertsson hade initierat den tidigare.
– Idrottspsykologer pratar mycket om beteende nu. Man ska inte bara snacka utan också göra det. Helle var ännu vassare än oss andra på att få alla att springa. Det är lätt att säga att man ska kontra men svårare att göra det när det börjar bli jobbigt, säger Sivertsson.
En satsning på andra spelartyper, en trupp som var mogen och några taktiska drag var också viktiga i revolutionen: bättre utkast med de nya målvakterna, en Isabelle Gulldén som tar emot bollen högre upp i banan, en försvarsgeneral i Sabina Jacobsen som kontrar i stället för att springa och byta direkt och en bredare trupp som orkar hålla uppe det högt uppskruvade tempot anfallsspelet.
Efter att Klingvall tvingats bort ville de ledande spelarna ha Thomas Sivertsson och många pratade också om en dansk tränare.
De fick precis som de ville och hade därmed inga ursäkter längre om de inte presterade.
Och det har de verkligen gjort. Presterat alltså.
Linnea Torstenson är i gång lagom till det verkligen, verkligen behövs.
Nu är det förstås precis som Per Johansson säger, och som till och med Sivertsson och spelarna medger: målvaktsspelet måste upp en nivå, räddningarna måste bli fler om Sverige ska ha en chans mot Norge i morgon.
Tänk att man var ett felaktigt bortdömt mål från att ta en poäng mot Montenegro trots 15 officiella räddningsprocent. Smått otroligt.
Mot Norge måste målvaktsbytet komma tidigare om inte Filippa Idéhn spikar igen i inledningen.