Fotboll i Brasilien, för hela helvetet
Niva: Intuition, spontanitet och livsbejakande – här har fotbollen bevarat sin essens
SÃO PAULO. Fifa fick sitt arrangemang, politikerna fick sina arenor och folket fick mest bara en stor jävla gråsten i nacken.
VM-stenen är på väg att landa nu.
Innan den tagit mark kommer brasilianarna trots allt ändå att ha format om den till en färgglad fotboll.
Det slumpade sig som så att jag fick det brasilianska U20-landslaget bredvid mig på flygningen mellan Frankfurt och São Paulo.
De hade varit i Kina och vunnit ännu en internationell turnering, och det krävdes mer än en tolvtimmarsresa för att bryta ner deras segerglädje.
När de gick på planet sjöng de, när de gick av planet sjöng de – och någonstans runt de sista refrängerna var det som att jag återigen kapitulerade.
Fotboll i Brasilien, för hela helvetet. Just när jag tror att jag kommit undan suger den mig tillbaka dit in.
Ge mig klyschorna, ge mig krånglet, ge mig protesterna – men ge mig framförallt ett världsmästerskap som både stinker, känns och låter på sitt eget speciella sätt.
Egentligen borde jag tillhöra de mest svårövertygade.
Jag är inte särskilt färgstark, jag växte upp med lerig benknäckarfotboll, jag avskyr samba och jag ställer verkligen inte upp på att man får tumma lite på det där med människors livsvillkor när det är dags att sparka boll.
Fotbollen i Brasilien är annorlunda
Det finns en miljon goda skäl till att den här sortens VM inte borde spelas här – men det finns i alla fall ett rimligt argument som pekar i annan riktning.
Fotbollen i Brasilien är annorlunda.
Den har sina styrkor och himlarna ska veta att den har sina svagheter, men mer än något annat har den kvar sin särprägel.
Jag har varit här några gånger nu, och varje gång har jag blivit överraskad av att jag blivit överraskad.
Såhär i globaliseringens kölvatten spelar ju egentligen alla fotbollslag likadant. Och när arenorna gentrifierats så uppför ju läktarna sig ungefär på samma sätt vart man än kommer.
Förutom att det inte riktigt är så. Så fort jag går och ser en match här – egentligen vilken match som helst – så påminns jag om att den brasilianska fotbollen trots allt har lyckats bevara sin unika essens av intuition, spontanitet och livsbejakande.
Nästan tio år sedan har gått sedan jag hängde med A Seleçao för första gången. De skulle spela VM-kvalmatch mot Peru i inlandsstaden Goiânia, och kvällen före gick jag till arenan för att titta på matchträningen.
Drygt 35 000 åskådare var där, och var och en hade betalat ett kilo mat för inträdet. Högtalarsystemet pumpade ut funk och pagode genom hela träningspasset, och musiken överröstades egentligen bara av jublet som uppstod då Ronaldinho avsiktligt pricksköt en boll i axeln på en polis.
Det var... annorlunda. Det var väldigt långt hem till det svenska landslaget och en målmedveten positionsövning med Lars Lagerbäck.
Sedan är det väl som det är med alla övertygelser; de riskerar stundtals att slå över i det osympatiska. Brasilianarna ser det verkligen som att deras fotboll är lite bättre än alla andras, att den på något sätt skulle vara mer sann gentemot idrottens själva kärna.
Om vi inte tror kan vi ge upp
Det kan få vara hur det vill med den saken. Själv är jag mest bara tacksam för att jag har kvar min förväntan varje gång jag närmar mig en brasilianska fotbollsarena.
Blir det här Fifas VM? Blir det den brasilianska statens VM? Blir det korruptionens och klassklyftornas VM?
Jo, tyvärr blir det ju allt det där – men jag vägrar samtidigt acceptera att det är det enda det blir. Den brasilianska fotbollen är så mycket mer innehållsrik och motståndskraftig än så.
Om vi inte tror på det? Då kan vi lika gärna ge upp. Då återstår bara att erkänna att fotbollen är plundrad på sitt existensberättigande och därefter lämna den bakom sig.
Där är vi inte ännu.
Hoppas på brokigt & myllrigt VM
Vi är istället i ett Brasilien där trafiken står stilla och arenorna inte är klara och saker och ting inte funkar som de borde – men där det lik jäkla förbannat ska spelas VM-premiär i morgon.
Min innerliga förhoppning är att det här kommer att bli ett stökigt, brokigt, myllrigt och kakafoniskt VM. Jag vill absolut inte ha den där kliniskt steriliserade turneringen som blivit vanligare och vanligare oberoende av var de spelats.
Det går att göra på olika sätt, det går att välja olika vägar. Det går att arrangera ett mästerskap med en egen karaktär, och det går att hålla fast vid en förvissning om att en annan fotboll är möjlig.
Jag begär inte att ni ska tro på mig när jag säger det. Jag förutsätter att ett VM i Brasilien kommer att bevisa det.