”HAN ÄR EN AV DE STÖRSTA”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-05
Stefan Holm: Tack för minnena och skratten
Lennart Bergelin har gått ur tiden, men minnena
kan ingen ta ifrån oss.
Tack för Björn Borg.
Tack för Davis Cup-titeln 1975.
Tack för ett tennisunder i blått och gult.
Jag hoppas att en av våra största spelare och ledare gick rakryggad och stolt genom pärleporten.
Det är en dag att sörja, men när jag sluter ögonen hör jag ett skratt.
Det tillhörde Lennart Bergelin.
Jag hade förmånen att träffa honom och hans förtjusande hustru Rose Marie några gånger och då var han alltid glad. Förmodligen berodde det på alla roliga minnen han samlat på sig under sitt liv som spelare och tränare. Han älskade att återge dem.
För några år sedan satt jag i en soffa i hans hem i Saltsjö-Duvnäs och tittade på Wimbledonfinalen 1980, Björn Borg mot John McEnroe, den bästa match som någonsin spelats. Det är något av det starkaste jag har upplevt under mina år som journalist och det beror inte enbart på att Borg var min barndoms stora hjälte.
Lennart Bergelin var fascinerande och charmerande. Ålderdomen syntes inte i hans ögon, som var oföränderligt busiga och nyfikna. Det var svårt att inte trivas i hans sällskap. Jag skriver det för att jag verkligen menar det, inte för att det hör till en dag som denna. Trolla bort ett olympiskt spel eller ett fotbolls-VM ur mitt minne, men ge fan i mina magiska timmar med Lennart Bergelin på Johan Häggs väg.
Ett omisskänneligt skratt
Jag kommer aldrig att kasta anteckningarna, orden som gav nytt liv åt en svunnen tid. Han berättade om Borgs hockeybackhand, om hur McEnroe ville ha honom som tränare, om senor tillverkade av fårtarmar, om hur han och Borg fick timmarna att gå med hjälp av kortspel, oftast kryp-
kasino med tvångstabbe.
– Björn hatade att förlora där också. Så fort vi kom in i ett flygplan skulle han spöa och reta mig. Det var det bästa han visste, berättade Lennart Bergelin.
Sedan avlossade han det där omisskänneliga skrattet som ekar i skallen. Med en så färgstark ledare var Borgs vardag aldrig grå. Det var ingen tillfällighet att de höll ihop i över ett decennium, 1971–1983. Lennart Bergelin var tränaren, kompisen, hysteridämparen, extrapappan, resesällskapet, massören ... Han var allt för Björn Borg – och han var förbannat stolt över det.
Föredrog att leva som han lärde
Borg hade länge ett ansträngt förhållande till journalister, men Lennart Bergelin var aldrig besvärad när man ringde och hälsade på. Han var frispråkig och sa vad han tyckte och tänkte, oavsett ämne.
Om jag inte missminner mig jobbade han för några år sedan med en namninsamling mot en mobiltelefonmast som spred signaler och skräck inte långt från den egna trädgården.
Lennart Bergelin föredrog att leva som han lärde.
– In i skiten! För fan, in och slåss!
Dessutom verkade han njuta av uppmärksamheten, av att inte känna sig bortglömd. Han tog inte farväl vid dörren utan brukade följa med till bilen.
Jag vet inte om det berodde på artighet eller tacksamhet, men herregud, hur skulle vi kunna glömma Sven Lennart Bergelin? Han borde hedras med
både staty och en egen turnering för sina insatser inom svensk tennis.
Inte nog med att han som tränare förvandlade en talang från Södertälje till en av tidernas största spelare. Som ledare förde han 1975 Sverige till landets första Davis Cup-seger.
Lennart Bergelin har dessutom skrivit åtskilliga kapitel tennishistoria som spelare. Som 15-åring lämnade han barndomens Alingsås och flyttade till faster Agda i Stockholm, där karriären tog fart.
När det var dags att summera hade han varit sexa på världsrankingen, spelat 36 Davis Cup-matcher (totalt 60 singlar och 28 dubblar), regisserat undret i Varberg, som förste svensk vunnit en Grand Slam-titel (dubbelklassen i Öppna franska 1948, i par med Jaroslav Drobny, Tjeckoslovakien),och hedrats med Svenska Dagbladets bragdmedalj för att bland annat barfota ha besegrat världsettan Frank Sedgman i 1950 års Interzonfinal i Davis Cup.
Han är en av de största, både som spelare och ledare. Slår man ihop rollerna är han otvivelaktigt störst. Lennart Bergelin blev 83 år, men i mina ögon är han odödlig.