Niva: Guardiola förklarade krig – i kväll gör han upp med Mourinho
MADRID. No more Mister Nice Guy.
Pep Guardiola har lagt glorian åt sidan och tagit på sig boxningshandskarna i stället.
Real Madrid–Barcelona, tredje ronden.
Den här gången är det personligt. Den här gången är det politiskt.
Det var ingen presskonferens.
Det var en krigsförklaring.
Pep Guardiola gick in i ett pressrum där någon helt annan är ”el puto jefe” – snällt översatt ”den förbannade chefen” – med en enda avsikt.
Han ville slå tillbaka.
Han hade fått nog av alla små förolämpningar, alla sarkastiska giftpilar.
Nu svingade han själv vilt omkring sig däruppe på podiet, den svale eleganten som tidigare hållit sig för god för det smutsiga mediespelet.
Det var som att se Mahatma Gandhi tröttna på det där passiva icke-våldet och istället ge sig på kolonialherrarna med klubbor och påkar.
Lätt att förstå – svårt att se som en framgångsrik strategi.
Pep Guardiola spelar ett väldigt högt spel när han går in i ordkrigskamp med den förbannade chefen på området.
Hela hans rykte som manager står faktiskt på spel nu.
Åker Barcelona ur Champions League mot Moudrid kommer inte sextupeln från hans första tränarår spela någon större roll – då kommer historien omedelbart omvärdera Pep Guardiola till den där färskingen som sögs in i mästarens psykologiska nät och smulades sönder.
Vet han verkligen vad han gör? Möjligen.
Mourinho har fått Pep dit han vill
En stor del av utspelet bottnade allt i rent personlig vrede – men en del handlade nog samtidigt om noga utmejslad fotbollsfilosofi.
Ute i den stora, snabba medievärlden är ju analysen redan färdigformulerad, psykologipendeln svängd.
Det heter att José Mourinho och Real Madrid i stort som smått fått Pep Guardiola och Barcelona precis dit de vill, att klassikermatcherna framöver kommer att spelas efter deras spelregler.
Så här långt har ju också Mourinho fått jobba in sin vi-mot-världen-metod helt ostört, men med ett enda ursinnigt medieframträdande förändrade Guardiola plötsligt matchcykelns mentala sammansättning.
Nu är det FC Barcelona som är ifrågasatta outsiders.
De har inte gjort ett enda spelmål mot Real Madrid på 210 minuter. De saknar flera skadade nyckelspelare och måste kanske skicka in oprövade juniorer istället. Och de har alltså en manager som framstår som både taktiskt och psykologiskt underlägsen sin motståndare.
Klubben har dominerat världsfotbollen de senaste fem åren, visst, men just nu kanske det passar dem bättre att spela på sina urgamla martyrpoäng.
25 minuter långt stridstal
Pep Guardiola är mer hemma i den rollen än i någon annan. Han är själv formad och stöpt i den katalanska frihetsromantiken.
Jag behöver ju inte dra hela den där gamla drapan om de historiska relationerna mellan den spanska centralmaktens Real Madrid och den katalanska sakens FC Barcelona, men det kan ändå vara värt att uppdatera er med det senaste.
För drygt två veckor sedan hölls ett sorts provval i Barcelona, där 91 procent av de röstande stöttade ett självständigt Katalonien. I förra veckan lanserades också ett nytt självständighetsmanifest, med den folkkäre artisten Lluís Llach som affischnamn.
Llach är sångaren som satt toner till den katalanska kampen – han var bannlyst under Franco-tiden – och en personlig vän till Pep Guardiola.
Nu satt Guardiola på ett presspodium mitt i lejonkulan, Santiago Bernabéu-stadion i Madrid. Han skulle sätta punkt för sitt nästan 25 minuter långa stridstal, och han gjorde det med en parafras till det som blivit Kataloniens inofficiella nationalsång: Lluís Llach-hymnen ”País Petit”.
– Vårt land är så litet att man ser kyrktornet i nästa by från mitt kyrktorn. Vi har fallit många gånger både som land och som lag, men vi har alltid rest oss upp igen.
Sedan reste han sig och gick.
En gång i tiden sa dåvarande Barcelona-tränaren Sir Bobby Robson att ”Katalonien är ett land, och FC Barcelona dess armé”.
Pep Guardiola har tagit fasta på det. Nu har han förklarat krig mot både José Mourinho och Real Madrid.