Niva: De kan vinna ligan åt ärkerivalen
I kväll är Goodison Park fyllt av motstridiga känslor – det här är Liverpool-derbyt som inte är ett derby
Det är derbyt som inte är ett derby.
Liverpool kan inte vinna ligan – men Everton kan vinna den åt dem.
Komplicerat läge, komplicerad fotbollsstad.
Första gången jag skulle gå på ett Liverpool-derby var jag tidigt ute.
Det var kvällsmatch, men jag ville hinna få ut så mycket som möjligt av upplevelsen och åkte upp till Anfield redan tidigt på eftermiddagen.
Jag började med att gå ner igenom Stanley Park, en promenad som har fått smått rituella former för mig, eftersom den går längs med en av fotbollens allra heligaste minnesstigar.
Genom parken är det drygt en kilometer mellan Anfield och Goodison Park. Dagarna efter Hillsborough-tragedin knöt fansen en kedja av drygt 4 000 blå och röda halsdukar hela vägen från den ena arenan till den andra.
– På samma gång både det vackraste och det sorgligaste jag någonsin sett, sa Kenny Dalglish då.
På nedsidan av parken rundade jag sedan Goodison Park för att komma fram till St Luke’s Church, den gamla stenkyrkan som är halvt inbyggd i arenan.
Flera gamla Everton-spelare har fått sin aska utspridd i den lilla minnesträdgården som ligger inklämd mellan Goodison Road-läktaren och Gwladys Street End, och är man ute efter symbolik är det en lämplig plats att stanna till vid. Fotbollen tronar högt på båda sidor om livet och döden.
Riktigt vad jag gjorde efter svängen förbi kyrkan kommer jag inte ihåg – jag misstänker att det inkluderade några pints – men jag minns däremot promenaden tillbaka upp mot Anfield mycket väl.
Kvällen hade kommit vid det laget, och stämningsläget hade förändrats på de trånga gatorna runt Stanley Park. Överallt små grupper av unga män i mörka kläder och uppdragna huvor. Några bar kniv helt öppet, medan andra förhörde förbipasserande om deras klubblojalitet. Hotfullt, skrämmande.
Mörkret hade lagt sig över fotbollsstaden Liverpool.
Inga tydliga skiljelinjer
De senaste veckorna har bilden med en ung Steven Gerarrd i Everton-dräkt fått ny spridning. ”Någon som vill veta hur han ser ut med en ligabuckla? Titta här då, på hur brett han en gång log i prisrummet på Goodison Park”.
Det spelar liksom ingen roll hur många gånger Gerrard försöker förklara att han var i en formbar ålder och bara följde med – fotografiet är där det där och visar vad det visar.
Mer än något annat visar det bilden av en oerhört invecklat sammanflätad fotbollsstad.
På 1980-talet hade Steven Gerrards morbror säsongsbiljett på Goodison Park, och han tog regelbundet med sig sin systerson dit.
Det var egentligen inget ovanligt med det. Liverpool har aldrig varit staden där klass, religion eller etnicitet styrt fotbollsrivaliteten. Några tydliga skiljelinjer mellan den ena och den andra klubben finns helt enkelt inte. Folk är grannar, kollegor och släktingar på vardagen – men väljer olika sidor om Stanley Park på helgen.
Det finns pubar i staden som till hälften är inredda i rött, och till hälften går i blått. Det finns gott om bostadshus där sovrummen går i olika färger.
Många barn har sovit i olika lakan från natt till natt, innan de sedan bäddade sina egna sängar. Leon Osman, Peter Reid och Steve McMahon var unga Liverpool-fans som växte upp till att bli Everton-legendarer. Ian Rush, Robbie Fowler, Steve McManaman och Michael Owen var Everton-entusiaster som kom att skriva historia i röd tröja.
När Liverpool tappade ligatiteln 1989 med säsongens sista spark stod en 11-årig Jamie Carragher med sin pappa på puben och jublade som besatt.
– Deras förlust betydde lika mycket som någon av mitt eget lags segrar, och jag ville gnugga in den i ansiktet på varenda Liverpool-supporter i staden.
I tonåren brukade Carragher ofta komma till träningar i Everton-tröja, och enligt honom själv krävdes det mer än 50 Premier League-matcher för Liverpool för att fullborda konverteringen från blå till röd.
– Jag känner båda klubbarna inifrån, och mer än något annat slås jag av hur lika de är. De drivs av precis samma värden, är två produkter av en och samma stad. Och den här staden lever, äter, sover och dricker fotboll. Det finns inget annat ställe i världen som är likadant.
Tragedin på Heysel förändrade allt
I en tid då två väldigt olika Madrid-klubbar ska spela Champions League-final är det svårare än vanligt att argumentera för Liverpool som Europas fotbollshuvudstad – men det är fortfarande inte omöjligt.
Madrid är en av Europas allra största städer. Ändå går det att tillbringa en lördag i staden utan att ens märka att det är match. Liverpool har däremot inte ens en halvmiljon invånare – får inte plats på en 50-lista över Europas städer – men här är fotbollen närvarande i varje kvarter under veckans alla dagar.
Drygt 85 000 människor går på fotboll här varje vecka, och de hade varit ännu fler om arenorna bara varit större. Genom åren har staden samlat ihop 27 engelska ligatitlar, och producerat flera hundra professionella fotbollsspelare. En och samma skolgård strax norr om staden har fostrat två lagkaptener som lyft Europacupen.
Leighton Baines växte förresten upp alldeles bredvid den skolgården. Hans pappa är en Liverpool-supporter som överlevde Hillsborough. Numera bor Baines granne med Steven Gerrard. Som i sin tur bodde granne med Tony Hibbert i pojkåren. Och så vidare in i oändligheten.
Egentligen är Liverpool en alldeles för liten stad för att rymma all fotboll som försöker få plats här.
Något måste spilla ut, något måste rinna över.
Numera finns en ganska vedertagen berättelse om hur rivaliteten mellan stadens två stora klubbar försurades, om hur ”The Friendly Derby” försvann.
För 30 år sedan åkte Everton och Liverpool ner till Wembley för att spela Ligacupfinal. Då stod fansen fortfarande sida-vid-sida på läktarna, skanderade triumferande ”Merseyside, Merseyside” tillsammans. Just då var de förmodligen kontinentens två bästa lag. 1985 vann Everton ligan och Cupvinnarcupen, medan Liverpool spelade Europacupfinal för andra året i rad.
Då inträffade tragedin på Heysel-stadion. 39 människor dog då Juventus-supportrar försökte komma undan en attack från Liverpool-fans, och som konsekvens blev alla engelska klubbar avstängda från europeiskt cupspel.
Rent sportsligt drabbades Everton värst. Deras mästarlag splittrades då det inte fick delta i Europacupen, och istället för att ta fart uppåt sjönk klubben istället ner i medelmåttigheten.
Premier League-raketen lyfte under de här åren. Klubb efter klubb fick in utländska investeringsmiljarder och sköts upp på global nivå, medan Everton blev kvar nere i en allt gråare småstadsverklighet.
För varje år som framgångarna uteblev blev de finansiella musklerna mindre och konkurrenskraften svagare och bitterheten större. Fansen som gick tillsammans till matcherna blev färre, bakhållen runt Stanley Park blev fler.
En inkluderande fotbollsklubb
I sina unga år var Bill Kenwright en väldigt skygg och tillbakadragen liten kille. Han fick inte bukt med blygheten förrän han började gå på fotboll, då han fick ett sammanhang i publikmassan och en hjälte nere på planen.
Släkten var uppdelad mellan rött och blått, men Kenwright kände sig mest hemma på Goodison Park, där centertanken Dave Hickson vräkte in mål.
– När jag såg honom kände jag mig trygg. Han var en sorts guide som fick mig att våga. Det spelade ingen roll att jag var ensam. Så länge han var där och mitt lag var där så var jag säker.
Den inåtvända grabben växte upp till att bli en sång- och dansman som med tiden blev Storbritanniens ledande teaterproducent. Själv tackar han fotbollen för sin livsresa, och när möjligheten att köpa favoritklubben dök upp i slutet av 1990-talet tvekade han inte.
Han belånade huset ytterligare, signerade pappren och sprang sedan ut på gatan och vrålade av ren lycka. Han ägde Everton.
– Ändå har jag aldrig känt det så. Det är lokalsamhället som äger Everton. Det är någons farmor, det är min morbror som tog mig till Goodison på styret till sin cykel. Jag är förvaltaren, inget annat.
Kenwright njuter aldrig av att se Everton spela. Han är alldeles för nervös. Han klarar inte ens av att äta före matcherna, och stressen runt dem har givit honom både eksem och magproblem.
Ingen tar förluster hårdare än honom, men ändå har han gjort det till sin livsuppgift att möta nederlag med värdighet, att försäkra sig om att Everton förblir en medkännande och inkluderande fotbollsklubb.
För Kenwright har det alltid varit självklart att Everton ska ta aktiv del i sorgearbetet och rättvisekampen efter Hillsborough-katastrofen. Trots att han erkänner att han alltid hoppas att Liverpool förlorar har han envetet kämpat för att fotbollen ska ena staden snarare än att splittra den.
För ett par månader sedan skrev han en upprymd kommuniké på Evertons hemsida. Han förklarade att han visserligen var oerhört glad över den fina fotbollen som laget spelade under Roberto Martinez, men att han framförallt var stolt över hur klubben aktiverade unga och hjälpte behövande.
– Vi är en fantastisk fotbollsklubb. Den bästa. Men vi är mer än så – vi är en familj.
Titelfirandet skulle tränga sig på
I kväll kan Everton spela Liverpool till ligatiteln, och Goodison Park kommer att vara fylld av motstridiga känslor.
Omklädningsrummet kommer garanterat att genomsyras av professionalitet, och styrelserummet lär präglas av Bill Kenwrights integritet och anständighet.
Men på pubarna runt Stanley Park? Där sitter supportrarna som redan nu ser de skadeglada banderollerna och t-tröjorna framför sig. Där sitter de som har behövt kämpa sig igenom nästan 30 år av mentalt underläge, och som nu ser ytterligare några årtionden av överlägsna gliringar framför sig.
Där våndas de Everton-fans som vet att ett titelfirande skulle tränga in i deras vardag, på deras arbetsplatser, kanske till och med i deras hem.
Everton må vara en familj snarare än en fotbollsklubb, men de är inte ensamma i släkten.
Källor: ”Across the Park” (Lupson), ”Passing Rhythms” (Williams), ”Carra” (Carragher), ”Everton” (Corbett), FourFourTwo, BBC, Liverpool Echo, The Times, The Independent.