Wennman: Läxan – att man inte kan lita på en enda käft, faktiskt
Vill man ha rättvisa får man fan i mig kämpa – om det så ska ta 23 år
LONDON. Så vilken läxa kan vi lära oss av det här?
Tja, det är väl att man inte kan lita på nån. Inte på poliser, inte på högt uppsatta jurister, inte på politiker, inte på journalister, inte på en enda käft, faktiskt.
Vill man ha rättvisa får man fan i mig kämpa – om det så ska ta 23 år.
Ni förstår att jag talar om Hillsborough-katastrofen våren 1989, den där eftermiddagen då 96 Liverpoolfans krossades till döds under en FA-cupsemifinal i Sheffield.
Ni har hört alla ögonvittnesskildringar genom åren, ni har sett de gripande bilderna, ni har läst alla välskrivna dokument.
Ni misstänkte att allting inte stod rätt till, men ni tyckte kanske samtidigt att det började bli lite väl mycket nu? Lite för mycket långbänk av det hela? Lite för många blomsteruppsättningar? Lite för många tysta minuter? Lite för många tårdrypande minnesdagar? Lite för mycket vältrande i den egna misären? Lite för mycket ”We’ll Never Walk Alone”?
Ni kanske tänkte att ”släpp det där nu, för guds skull, och gå vidare!”
Well, well, som tur är finns det människor som resonerar annorlunda. Det gäller särskilt de människor som en gång köpte fotbollsbiljetter till sina barn och skickade iväg dem till en match – bara för att få åka dit en stund senare och identifiera deras döda kroppar på ett golv i en gymnastiksal.
De efterlevandes familjer i Liverpool, papporna, mammorna, syrrorna och brorsorna, köpte aldrig myndigheternas krystade förklaringar till varför det gick som det gick i Hillsborough. De misstänkte nåt djävulskap från första början, det var nåt som inte stämde, de pratade med folk som var där, som såg en fotbollsplan förvandlas till ett dödens fält– och fick sen en annan, offentlig version presenterad för sig.
Häpnadsväckande fakta
I 23 år kämpade dessa familjer för rättvisa, för att sanningen skulle komma fram. I 23 år!
Och i veckan visade det sig alltså att de haft rätt hela tiden. Jag tänker inte frossa i för många detaljer här, men den oberoende kommissionen som krossade lögnerna och skingrade dimridån kom med häpnadsväckande fakta:
41 av de 96 döda (de flesta ungdomar) var fortfarande vid liv och kunde ha räddats om ambulanser och räddningstjänst tillåtits göra sitt jobb. De unga fansen dödförklarades redan klockan 15.15, trots att deras hjärtan och lungor fungerade långt, långt senare. Lögner i rättsläkarprotokollen, lögner till familjerna, lögner rätt i plytet på hela världen.
Det var fansens eget fel, påstod polis, politiker, myndigheter och vissa tidningar, samtidigt som ovanifrånstyrda rättsläkare tog blodprover på döda barn för att försöka bevisa att dessa varit berusade eller hade ett kriminellt förflutet.
The Cover Up, det stora bedrägeriet orkestrerat av polisen i South Yorkshire, är det skamligaste i brittisk historia. Alla bluffade, hittade på, täckte upp för varann, förfalskade bevis, ändrade i papper och trodde de skulle komma undan med det. Men de lyckades inte trötta ut de drabbade familjerna i Liverpool. Efter 23 år kröp sanningen fram.
Alla har som sagt bett om ursäkt nu. Inte minst Englands största tidning, The Sun, som i sin ledare och på sin förstasida rullade sig själv i tjära och fjäder och ställde sig på alla fyra med stjärten i vädret. Den tog tillbaka allt den påstått – och det var magstarka saker, det – om Liverpoolfansens egna skuld i Hillsborough-helvetet. Det tog alltså 23 år, men hur många av dagens The Sun-journalister var anställda då?
Och hur många jobbade förresten för den nuvarande brittiska regeringen när premiärminister David Cameron i onsdags bad om ursäkt för att ”alla tidigare regeringar, både tories och labour” inte förstått sanningen om Hillsborough?
Det är ju lätt att be om ursäkt på nån annans bekostnad, när man själv inte varit närvarande. Det är lika lätt som att fråga sig hur många andra, skandalösa, kriminella cover-ups det funnits därute, utförda av bedragare som haft turen att slippa ha ett antal jävligt envisa, ledsna, tappra Liverpoolfamiljer efter sig.
Skit i löjligt hälsande
Mot bakgrund av ovanstående tycks det fjantigt att diskutera ett handslag hit eller dit. Men det är tydligen så att QPR:s Anton Ferdinand tänker vägra skaka hand med Chelseas John Terry (och Ashley Cole) när lagen möts i dag. Det finns, som ni vet, rasistanklagelser i bakgrunden. Hela England står på helspänn.
So here we go again. Från 96 döda på Hillsborough till ett eventuellt handslag på Loftus Road. Get a life! Skit i det där löjliga hälsandet före matcherna, spela och håll truten och tacka vem du vill för god match efteråt.