”Jag är snart 200 år – det känns som mitt sista VM”

Stefan Holm

Väggen Bergwall ska leda Sverige till vinst – och ta sitt 7:e VM-guld

Fullblodsproffsen i det ryska bandylandslaget är i Sverige för att ta tillbaka VM-pokalen.

Problemet?

Supermålvakten Andreas Bergwall tänker inte släppa den ifrån sig.

– Det vore läckert att få avsluta landslagskarriären med ett guld på hemmaplan, säger 38-åringen.

Det var den 5 februari 2012 och åskådarna hade lämnat Medeo-stadion i bergen utanför Almaty i Kazakstan. VM-finalen var över, en landslagskarriär likaså.

Utanför ett av omklädningsrummen stod Andreas Bergwall och tittade på medan lagkamraterna drack champagne ur VM-pokalen.

Han betraktade dem med tårfyllda ögon.

– Någon gång kommer det en ny era med nya målvakter, sa han till Sportbladet.

Har gått bra i klubblaget

Sveriges meste landslagsman var övertygad om att han hade spelat sin sista match för kung och fosterland, men när VM inleds i Vänersborg i dag är veteranen tillbaka mellan stolparna.

– Det som fick mig att köra i landslaget ett år till är att VM går på hemma­plan, plus att det har gått bra i klubblaget, säger Andreas Bergwall.

Bra? Frågar du lagkamraterna i Hammarby är målvaktsfantomen, som pendlar mellan Zinkensdamm och hemmet i Västerås, fortfarande bäst i världen.

– Han är ruskigt bra. Att hålla den nivån på en så utsatt position kräver mental styrka, men Andreas har en vinnarskalle och hatar att släppa in bollar även på träning, säger Stefan Erixon, som också har bytt om från grönt och vitt till blått och gult inför VM-premiären mot Finland.

Andreas Bergwall viftar bort smickret som en dåligt slagen straff. Han har lärt sig att en målvakt aldrig är bättre än sin senaste match.

– Jag har svårt att ta till mig det, när folk säger världens bästa målvakt hit och dit. Jag försöker bara göra mitt bästa i varje match.

Debuterade i Blågult 1995

Andreas växte upp i bandynästet Lesjöfors och minns hur storebrorsan Marcus parkerade honom framför garageporten för att kunna träna på straffar. Vad ingen kunde föreställa sig då var att den där lilla killen skulle bli en legendar inom svensk bandy.

Andreas debuterade i elitserien för IFK Kungälv 1995 och spelade sin första landskamp senare samma säsong. Sedan dess har han hållit sig kvar i landslaget, spelat 13 VM-turneringar och vunnit inte mindre än sex guld.

– Det har skjutits många bollar mot det där garaget, precis som i hallen och på planen i Lesjöfors. Gamla Stålvallen... Det är alla smågrejer längs vägen som har skapat mig.

Vad hade du för drömmar som barn?

– Jag tittade på Boltic, ville spela i elitserien och vinna SM. Sedan, när jag kom med i pojklandslaget, började jag hoppas på mer. Jag ville bli bra, men trodde inte att jag skulle spela i landslaget i 15 år.

Du fyller 39 år i juni. Är det fortfarande lika roligt att spela eller har bandyn blivit ett jobb?

– Tankemässigt blir det aldrig ett jobb. Det är för roligt för att säga så och jag vill fortfarande vinna saker.

Din skadejournal berättar bland annat om sex brutna fingrar och ett trasigt knä. Målvakter är utsatta...

– Jag har gått igenom några operationer, men aldrig varit skadad någon längre tid. Allvarligast var en axelskada, som var på väg att förstöra en hel säsong. En sena hade spruckit, vilket innebar att jag inte fick kasta långa utkast. Gjorde jag det hoppade axeln ur led. Det var riktigt tufft, men jag opererade mig direkt efter säsongen.

”Vi har goda chanser”

Får vi se dig spela nästa vinter?

– Jag är snart 200 år och det känns som att det här är mitt sista VM. Det kan vara slut om ett par månader, eller om fyra år. Jag har ingen aning, men det kommer en dag när kroppen eller skallen säger ifrån.

Hur ser du på Sveriges chanser att försvara VM-guldet?

– Det är svårare att vinna på hemmaplan än i Ryssland, men det är klart som tusan att vi har goda chanser. Vi har ett väldigt bra lag.

Vilka spelare måste lyckas för att Sverige ska lyckas?

– Daniel Andersson, Johan Esplund och Daniel Mossberg. Vi är bra försvarsmässigt, men måste prestera framåt och göra mål också.

Andreas Bergwall, då?

– Han är med där bak. Jag vill avsluta landslagskarriären med ett guld i Sverige.

Bergwall minns sina 6 VM-guld

1997, Västerås, Sverige – final: Sverige–Ryssland 10–5

”Det var speciellt eftersom det var mitt första VM och avgjordes

i Sverige. Jag spelade bara gruppspelsmatchen mot Kazakstan (15–4), men det var kul att se alla stjärnor och lära sig hur allt fungerar.”

2003, Archangelsk, Ryssland – final: Sverige–Ryssland 5–4

”Jag fick inte spela 1999 och 2001, så det var min första VM-final. Ingen trodde att vi skulle vinna mot ryssarna, men vi hade bra koll på hur vi skulle spela. Det var roligt.”

2005, Kazan, Ryssland – final: Sverige–Ryssland 5–2

”Vi spelade fantastiskt bra bandy och ledde finalen med 4–0. Jag var otroligt nöjd efteråt.”

2009, Västerås, Sverige – final: Sverige–Ryssland 6–1

”Året innan förlorade vi VM-finalen med 1-6. Då fick jag frågan vad vi skulle göra annorlunda. ’Vinna med 6-1 i stället’, svarade jag, och så gjorde vi det. VM avgjordes i min hemstad och jag släppte bara in ett mål i finalen, så det var lite speciellt. Dessutom gjorde Marcus (Andreas storebror) två mål i sin sista final, vilket är ett stort minne.”

2010, Moskva, Ryssland – final: Sverige–Ryssland 6–5

”Vi ledde på slutet men ryssarna hade tur och styrde in en hörna på tennis. Då kändes det som att det skulle gå åt helvete, men ’Mossan’ (Daniel Mossberg) gjorde mål i förlängningen. Tyvärr blev det inget firande för min del. Efter finalen hade jag 15 minuter på mig att byta om, för jag skulle åka till Chabarovsk med Kazan.”

2012, Almaty, Kazakstan – final: Sverige–Ryssland 5–4

”Vi hade inte en chans mot ryssarna i gruppspelet och var på väg ut ur turneringen i semifinalen mot Kazakstan. Även i finalen lyckades vi vända ett underläge, så det var en turnering där vi hade hundraprocentig utdelning. Det var ett väldigt speciellt VM. Medeo-stadion, med bergen runt omkring, är den häftigaste arena jag har spelat på.”