Svenska rekorden på 100 och 200 meter är dödsdömda

Mats Wennerholm

helskärm

KARLSTAD. Svensk sprint har fått en given kung och drottning.

Henrik Larsson, 19, och Irene Ekelund, 22, kommer dominera Finnkamper och SM i kanske tio år framåt.

Om de får vara friska.

De gamla svenska rekorden på 100 meter och 200 meter är dödsdömda i så fall.

Det finns ju inget som kittlar så mycket som 100 meter.

Friidrottens egen tungviktsklass som skapat sportens absolut största stjärnor.

Både på herr- och damsidan.

Namn som Jesse Owens, Carl Lewis, Usain Bolt och Merlene Ottey, Florence Grifftih-Joyner, Gail Devers och Shelly-Ann Fraser Pryce.

För att nämna några. Varje generation har sina givna stjärnor.

I det sammanhanget har Sverige alltid varit en lilleputt.

Försvann – till i dag

Men den tyngsta sprinttitel en svensk tagit genom åren är faktiskt Irene Ekelunds guld på 200 meter i ungdoms-OS 2013 och hennes JVM-silver på samma distans 2014. Då räknar jag bort Susanna Kallurs JVM-guld 2000 och världsrekord inomhus. Då stod det häckar i vägen.

Men Irene blev skadad och försvann. Fram till idag.

Nu finns det äntligen ett ljus i tunneln igen, ett hopp om att hon kan komma tillbaka till de tider hon gjorde som 16-åring, då hon var en världsstjärna och skrev ett jättekontrakt med amerikanska sportjätten Nike.

Vad det sedan tar vägen är svårare att svara på.

Hon har all den råtalang som krävs, men har också en mörk historia av skador och ständiga bakslag. Och det krävs två, tre skadefria säsonger för att nå sin fulla potential.

Jag kan bara önska henne all lycka till. Få har drabbats av så många motgångar och jag är bara glad att se henne le igen.

Att Henrik Larsson är den största sprinttalang Sverige fått fram på herrsidan är utan all tvekan.

Räcker ingenstans

Han är fortfarande bara nitton år och har redan nosat på Peter Karlssons 23 år gamla svenska rekord på 10,18.

Han har ett självförtroende som anstår en sprinter med ambitioner att komma långt - det vill säga i storlek med Antarktis - och han har förutsättningarna.

Det blir svenskt rekord om han får vara skadefri och fortsätta utvecklas.

Hur långt han sedan kan nå är en annan femma.

Sverige är inte ett land känt för att ha skapat några större sprintgener.

Men för varje hundradel han närmar sig tio blankt, just större kommer han att bli.

Peter Karlssons svenska rekord på 10.18 har stått sig länge nu och är fjuttigt ur ett internationellt perspektiv.

Det räcker ingenstans.

Men jag har en känsla av att Henrik Larsson kommer att springa betydligt snabbare än så i framtiden.

I övrigt då från denna första SM-dag?

Ja, kul att se Angelica Bengtsson hoppa 4,63 och sätta nytt mästerskapsrekord.

Nu var det gamla inte överdrivet högt och Angelica har ju satt dubbla svenska rekord den här säsongen med 4,81 inomhus och 4,76 ute.

Men hon är ändå på väg uppåt igen efter krisartad period med dåliga resultat, personifierad av nollningen på ingångshöjden i Paris Diamond League för en dryg vecka sedan.

Efter den tävlingen hade hon tankar på att lägga ner säsong.

Men efter 4,61 i Finnkampen och 4,63 här i Karlstad är leendet tillbaka igen.

Det är inga höjder som ger medalj i ett VM, men både hon och alla vet är att hon kan hoppa betydligt högre.

Det gäller bara att göra det också när det verkligen gäller.

Idag fortsätter SM med mästerskapets höjdpunkt.

Daniel Ståhl i diskus.

Den alltid framsynte och påhittige SM-generalen Johan Engberg har beställt en extra kastbur för att Ståhl kan kunna kasta från det håll vindarna blåser.

De som kan ge de extra meter som skapar ett världsrekord.

Jag vill inte gå så långt, men Ståhl har visat att han har den kapaciteten den dagen allt stämmer och förutsättningarna är optimala.

Det kommer de förhoppningsvis att vara i Karlstad.