Nu lyfter London
Wennman: Det är världens fotbollshuvudstad – och nya, kaxiga Tottenham ska tas på allvar
LONDON. Och här är det klackarna i taket. Eller sporrarna bland molnen, om ni vill.
Kolla in tabelltoppen:
1) Tottenham, 2) Chelsea, 3) Arsenal.
Welcome to Swinging London.
Om ni nu börjar gapa om att det bara spelats två-tre omgångar av Premier League ber jag er för en gångs skull hålla flabben.
Vi är ju några stycken i den här branschen som år efter år tippat Tottenham Hotspur som femma-sexa i tabellen, kanske i vissa fall ännu högre än så, och alldeles för ofta har Spurs gett Bevikelsen ett ansikte.
Det har blivit en fiaskostart, sen en sparkning av en manager, sen en kraftig uppryckning efter jul – men aldrig det som folket på White Hart Lane hoppats på:
En riktig inbrytning bland De Fyra Stora. Ett riktigt break. Trots att Spurs visat sin egentliga kvalitet i många möten med de bästa.
Så nu, när Tottenham för första gången sen supersäsongen 1960-61, börjat med tre raka segrar...kan ni för en gångs skull ta laget, och våra tips,
på allvar? Kan ni applådera en
ligastart som inte är ett stort skämt?
Mina flodhästbröst är förbjudna
Denna söndag bjöd världens fotbollshuvudstad, London, på två stekheta derbyn mellan fyra obesegrade klubbar. Jag hade den västra grannfejden Fulham–Chelsea inpå knutarna, men valde ändå att ta den där rätt jobbiga 55-minuters tunnelbaneresan österut för att se West Ham–Tottenham på Boleyn Ground (eller Upton Park, som vi säger sen gammalt).
Det blev hett i dubbel bemärkelse. Funderade på att dra av mig tröjan i den fuktiga värmen, men det hade inte bara gett gult kort, det hade blivit rött direkt. Flodhästbröst på pressläktaren är förbjudna.
Njöt ändå av den bästa tiden för fotboll i London: andra halvan av augusti. Planer perfekta som parkettgolv. Nyfikenhet på lagen. Turistsäsong med en publik som är...annorlunda. Nya spelare att spana in, nya förväntningar, nya människor att älska eller avsky.
West Ham såg fläckvis bra ut med en Carlton Cole som en slags Drogba light, en Stanislas som är fräck och företagsam och en chilensk, kvick Jimenez som efter sju år i Serie A (Fiorentina, Lazio, Inter) verkar ha funnit rätt miljö. Och när Cole slog till med sin dundervänster i början av andra halvlek (1–0) såg det verkligen ut som om Gianfranco Zola skulle vinna tränarfighten mot Harry Redknapp, som är uppväxt i West Ham-kvarteren.
Men årets Spurs är alltså inte samma Spurs som vi vant oss vid att bli besviket på. Det handlar om en annan dynamik, en annan anda, en tydligare organisation, en ny kaxighet. Och framför allt om en ny bredd.
Mångmiljonärer på bänken
När det berömda Spurs av 1960-61 års modell vann The Double (som första lag) under legendaren Bill Nicholson spelades matcherna utan avbytare. Om tre man bröt benen fick man avsluta med tre man kort. Såna som Danny Blanchflower, Cliff Jones och givetvis Dave Mackay grejade allting ändå.
I går såg jag ett Spurs som hade mångmiljonärer som Peter Crouch, David Bentley och Roman Pavljutjenko, bland andra, på en avbytarbänk rakt nedanför mig.
De platsade inte i en Tottenhamtrupp som ser genomtänkt och genomstarkt ut. Carlton Coles obegripliga ”framspelning” till Jermaine Defoes 1–1-mål var en skänk från ovan, men Aaron Lennons bortvändning av hemmabacken Jonathan Spector (1–2) var en Hammers-olycka på väg att hända från första sekund. Hur matchen än utvecklade sig tyckte jag Spurs var värt sina tre poäng.
I det andra londonderbyt gjorde Drogba och Anelka varsitt mål när Chelsea slog Fulham med 2–0, och det som slår mig är att Carlo Ancellotti tydligen lyckats stävja Drogbas gamla divafasoner. Under Scolari – och ibland också under Hiddink – sysslade ivorianen med en annan slags teater än fotboll.
Nu tar han ner bollen med bröstet, bonk bara, och spelar den vidare med one-touch på ett fullkomligt fenomenalt sätt. Och framför allt: han står på benen. När han är som i går är Drogba världens bäste targetplayer.
Så:
Tottenham, Chelsea och Arsenal (en match mindre spelad) obesegrade i Premier League. De skuggas i tabellen av de två Manchester-lagen.
Wow, det här blir intressant.