När rutorna krossades längs The Strip
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-06
Dan Glimne skriver dagbok från WSOP varje dag bara på sportbladet.se – läs hans tredje rapport från Las Vegas
LAS VEGAS
Torsdag 5 juli
Jag vaknar med huvudvärk, blixtrande förkyld, genomtäppt i bägge näsborrarna: de ständiga växlingarna mellan torr ökenhetta ute på gatorna och luftkonditionerade lokaler, för att inte tala om 14 timmar ombord på flygplan på hitvägen, har slagit till.
En dusch, nässpray och två Ipren får bli min start på dagen, innan jag tar ännu en taxi tillbaka till The Rio och mediaturneringen, som är utsatt till klockan 10 på förmiddagen.
Den är bara öppen för den ackrediterade presskåren – som, får jag höra, inklusive fotografer, TV-team och radiostationer omfattar över 500 personer. Närmare 200 har antecknat sig för mediaturneringen, som inte har något inköp men i gengäld inte heller några personliga prispengar: i stället kommer de översta tio placeringarna att få bestämma vilka godkända välgörenhetsorganisationer som ska få pengar. Ettan kommer att få anslå 10 000 dollar, och så vidare nedåt i listan.
Inne i det gigantiska konferensrummet har man reserverat 20 bord för mediaturneringen, men knappt varannan plats är fylld. Vid mitt bord är vi bara tre, varav de två andra är garvade amerikaner i medelåldern. ”Det är väl bara vi som är nyktra i dag”, skämtar den ene av dem. Dealern är en ung orientaliska: på hennes namnbricka står namnet Mei Hua. Jag frågar henne om hur många dealers som sammanlagt rekryterats för årets WSOP; ”Cirka 700”, svarar hon. Det slår mig att ”infrastrukturen” här ledigt kan jämföras med ett VM i friidrott.
Bara någon minut
efter klockan 10.00 drar mediaturren igång, efter att legendariska pokerskribenten Nolan Dalla fattat mikrofonen, hälsat oss välkomna, och utlyst en kort minnesstund för några som inte längre är ibland oss: Andy Glazer och Bill ”Bulldog” Sykes, samt några till. Tusan, i en turnering här i Las Vegas 1995 satt jag faktiskt vid sidan om just Sykes. Tiden går. Vi blir också upplysta om en ny regel för året: att skulle vi råka tappa några marker på golvet, får vi inte själva böja oss ned och plocka upp dem... för att förhindra det fusk som uppdagades förra året, när två spelare här i WSOP blev ertappade med att ha smusslat in fejkade marker som var förvillande lika de officiella.
Turneringen har en
brant struktur, med startkapital på bara 2000, initialmörkar på 25–50 och 20-minutersnivåer. Dessutom har de verkligen bottenskrapat förrådet av marker: de vi använder är slitna och av murrig 1980-talskvalitet. På några av mina svarta hundringar kan jag till och med urskilja texten ”Rio Carnevale of Poker”, ett sedan många år saligen avsomnat arrangemang här. Vi tre hinner byta marker med varandra under några minuter innan de bryter upp nästan hälften av borden, och jag förflyttas till bord 9.
En av amerikanerna där tittar på mig medan jag slår mig ned, och säger: ”Jag tycker jag känner igen dig.” ”Det tvivlar jag på”, replikerar jag vänligt. Det hinner gå några minuter, innan han plötsligt skiner upp och säger: ”Nu vet jag vem du liknar – Paul McCartney!” Gamle ex-Beatlen?? Det var första gången någon sagt så.
Jag får inga
höjdarkort, och det är ett chansartat spel vid bordet. En A-K får jag överge, efter att ha fått två syn på min höjning i första rundan, och en höjning och kontrahöjning efter att resolut ha betat ut på floppen J–4–6. Tjugo minuter senare sticker jag shortstackad in hela stapeln på Q–J i hjärter, men får en syn... av A–Q. Ouch. Floppen är spader tre – hjärter ess – hjärter tio, och plötsligt har jag ett ton outs och nytt hopp... men varken fjärde eller femte gatan leder någon vart och jag får lämna bordet. ”Du var nära den första royal straight flushen i mediaturneringens historia”, säger dock dealern tröstande.
På utvägen hör jag hur man över högtalarna annonserar ut nya megasatelliter till The Big One som börjar i morgon, och genast rör sig skaror av förhoppningsfulla spelare mot registreringsdiskarna. För några av dem kommer en blandning av tur och skicklighet att ge dem ett billigt skott på VM-titeln. Den förste som blev världsmästare efter att ha tagit en sin plats via en satellit var Tom McEvoy, året 1983; och den förste som gjorde samma sak via en nätsatellit var Chris Moneymaker, exakt tjugo år senare.
Skyltar förkunnar också
att det senare i dag kommer att bli ännu en välgörenhetsturnering, men av betydligt grövre kaliber, till förmån för folkmordsoffren i Darfur och under namnet ”Ante Up For Africa”. Bland redan anmälda inom pokerns megastjärnor är Doyle Brunson, Annie Duke, Andy Bloch, Clonie Gowen, Joe Hachem, Phil ”The Unabomber” Laak och dussintals andra, men startfältet kommer också att vara späckat med kändisar som George Clooney, Brad Pitt, Shannon Elizabeth, Ben Affleck... och som alla hostar upp startavgiften – alltså i praktiken donationen – på 5000 dollar.
Atombombsmuseet
På utvägen passerar jag också en hög med broschyrer för en av stadens mera udda attraktioner, The Atomic Testing Museum. Det är svårt att tänka sig i dag, men en gång i tiden ingick faktiskt atombomber i turistreklamen för Las Vegas.
Det var på 1950-talet som man började provspränga kärnvapen en bit utanför staden. Meddelandet att USA:s atomenergikommission ämnade använda Nevadaöknen som testområde mottogs till att börja med surmulet: man var rädd för att besökarna skulle hålla sig borta från Las Vegas.
Stadens handelskammare fann sig dock snabbt och skapade bland annat en turistaffisch med en leende bikiniklädd ung kvinna som med en geigerräknare sökte igenom skägget på en grånad guldletare på väg till spelborden för att omsätta sina fynd. En bartender på Flamingo skapade Atomcocktailen (lika delar vodka, brandy och champagne, med en skvätt sherry, om du nu undrar), medan en skönhetssalong hittade på Atomfrisyren (som krävde en ståltrådsställning). Kasinona hade dock andra bekymmer: i ett hemligt möte träffades cheferna för Flamingo, El Rancho, Thunderbird och Desert Inn för att diskutera eventuella regler för vad man skulle göra om smällarna blev så kraftiga att tärningarna hoppade till på spelborden och bytte sida, eller om roulettkulan stöttes över till ett närliggande nummer på hjulet.
I gryningen den
27 januari 1951 detonerade den första bomben i Project Ranger, som testserien döpts till, och krossade rutor längs The Strip och hela vägen bort till downtown. De efterföljande bomberna blev tvärtemot handelskammarens farhågor en vitamininjektion för turistnäringen. Folk kom körande i drivor från omgivande delstater för att festa och spela hela natten, och i gryningen gick man så ut på gatan eller en terrass med drinken i handen och inväntade den enorma explosionen.
Populäraste platsen för dessa gryningsparties var Sky Room på Desert Inn, med sin panoramautsikt över den omgivande öknen. I sann Las Vegas-anda var det också kutym att man slog vad med varandra om det exakta klockslaget för när bomben skulle detonera. Även lokalbefolkningen tog för vana att bevittna skådespelet, men man festade inte till gryningen utan satte istället väckarklockan extra tidigt och slog sig ned i trädgården för att invänta det hela. Man lärde sig också snabbt att låta dörrar och fönster i huset stå öppna för att minska de tryckskillnader som fortsatte att krossa glas både här och där.
Forskarna förfinade emellertid sin teknik, och så småningom märktes provsprängningarna bara som lätta skakningar i marken. Gryningspartajandet upphörde, man slutade välja en ”Miss Atomic Bomb” årligen, och redaktören Joe McClain anklagade i Las Vegas Review Journal atomenergikommissionen för att ”lura allmänheten” (!) med de nya och mindre imponerande bomberna. Sprängningarna kom dessutom med längre och längre mellanrum innan man 1962 helt övergick till underjordiska prov, och en era i Las Vegas historia var över.
Only in Las Vegas. Man kan förstå den tidigare FBI-chefen Joe Yablonskis klassiska replik en gång: ”En av de första funderingarna jag hade när jag kom till Nevada var huruvida det egentligen var en del av Förenta Staterna.”
Katthus och Cartier
Jag tar mig tillbaka till Wynn, skriver krönikan om föregående dag, och går sedan ned igen och ställer mig i taxikön i eftermiddagssolen. Det är värmerekord till och med för Las Vegas – ”116 grader Fahrenheit”, får jag höra, alltså motsvarande runt +45 C. Som en service till gästerna har man fyllt en stor plastcontainer vid sidan om med is och klämt ner flera backar vattenflaskor i den, som det bara är att sticka ned handen och fiska upp. Under tiden sneglar jag mot Ferraributiken vid sidan om. Jo, det är faktiskt sant: Wynn är det enda kasinot i staden med en egen Ferraributik, om nu jackpotten skulle trilla in.
Dessutom finns en galleria som skulle få det att vattnas i munnen på varje shopaholic, fylld med Cartier, Luis Vuitton, Dior, you name it. Osökt dyker en gammal Dagobertreplik från 1960-talet ur den tecknade serien Blondie upp i hjärnan på mig: ”Att ge en kvinna ett eget kreditkort är som att ge en apa en egen bananplantage.” Det är ett synsätt som tiden, feminismen och det Politiskt Korrekta Tänkandet för länge sedan kört över.
Jag tar en
taxi bort till legendariska Gamblers' Book Club på 630 South 11th Street, för att fylla på mitt förråd av spelböcker – 1700+ and counting. Dessutom är till min glädje butikens ägare Howard Schwartz själv på plats, och det blir ett trevligt återseende. Han börjar närma sig de sjuttio, och föreslår skämtsamt att jag ska flytta till Las Vegas och överta butiken. Mja, möjligen för tjugo år sedan. Men han ger mig min vanliga rabatt medan jag under en och en halv timmes tid plöjer titlarna – det finns över 300 enbart om poker, konstaterar jag – och hittar åtskilliga nya godbitar som nyutkomna ”Bigger Deal” av Anthony Holden, ”The World's Greatest Gambling Scams” och ”How To Cheat At Everything” – det sistnämnda säkerligen ingen lämplig läsning för svagare själar. Även ”Women's Poker Night”, med essäer av kvinnliga författare och pokerstjärnor, får slinka med i en av kassarna.
På en annan av hyllorna hittar jag en handbok med råd för den som funderar på att flytta till Las Vegas, och där ovanför står tiotalet titlar om Nevadas bordeller – ”cat houses” som det heter på lokal slang – inklusive en minnesbok över numera nedlagda legendariska Mustang Ranch. Jo, du läste faktiskt rätt. Prostitution är legal i större delen av delstaten Nevada, intressant nog dock inte i själva Las Vegas – vilket förstås inte på minsta sätt hindrar att det är en industri av rang här, och att man som besökare då och då blir utsatt för diverse förslag till ”affärstransaktioner”. (Nej, jag har aldrig betalt för mig i hela mitt liv: allt jag fått i den vägen har jag fått antingen av kärlek eller av medlidande, som jag brukar säga.)
Det ämnesvalet i
bokväg är fullt stilenligt för staden. Vilka förutfattade meningar man än har om Las Vegas – en religion, en sjukdom, ett sinnestillstånd, en mardröm, ett utopia för de missanpassade – kan man vara förvissad om att staden lever upp till dem när man väl kommer hit. Besökarna ger sig hän i en värld av non-stop action och easy money, där livet levs i ytterfilen och morgondagen inte verkar existera. Vad helst besökarna vill ha så tillhandahåller Las Vegas det, dygnet runt och i Technicolor: gambling, glamour, sex, shower, mat, dryck, underhållning, bröllop och skilsmässor. Till och med slickepinnar för barn säljs här i form av tärningar på en pinne, och under namnet ”Sin City Suckers”. Virtual reality var Las Vegas varumärke årtionden innan själva uttrycket myntades. ”What happens in Vegas, stays in Vegas”, som det heter här; kanske den perfekta reklamen för den stad där alla mänsklighetens glädjeämnen och synder står till buds, om du har pengar.
Jag tar mig tillbaka till Wynn, ställer ifrån mig bokkassarna och tar mera Ipren, ringer ett samtal för att boka en tripp till Grand Canyon mot slutet av min vistelse här - skulle jag vara kvar i VM då får jag väl tänka om - och promenerar bort till Mirage för en bit mat och deras 230-dollarsturnering som börjar klockan 19.
Vi är 72 deltagare, och det är påfallande många goda spelare i startfältet: åtskilliga kommer av snacket att döma att spela i VM som drar igång i morgon. Startkapitalet är 3000, mörkarna börjar på 25–50, och nivåerna är 30 minuter långa. Första utslagningen vid mitt bord kommer dock redan efter en kvart: ett slowspelat par i ess får sitt ”straff” när fjärde gatan är spaderesset som ger honom trissen... men samtidigt den andre en flush, efter att han startade med 6–7 i spader.
En J-Q i hjärter
– samma hand som fick mig utslagen i mediaturneringen – kostar mig halva stapeln efter att jag höjt med den från mittposition och fått två syn; floppen är Q–3–8 helt i ruter och jag betar resolut ut som halv styrkedemonstration och halv chanstagning, men får en höjning och en kontrahöjning och inser att jag är slagen och lägger mig. Den förste av motspelarna visar sig ha ännu ett slowspelat par i ess, men potten går till den andre som sitter med K-9 i ruter och floppade en färdig flush. Surt.
En halvtimme senare tittar jag på J-10 i ruter och knackar ned det från stora mörken, efter att fyra andra inklusive lilla mörken gått med. Floppen är klöver 3 – ruter ess – ruter dam, och lilla mörken öppningsbetar. Min andra chans på en royal straight flush idag! No guts, no glory – jag går all-in men två andra gör samma sak, fast med större staplar. Fjärde gatan är hjärter kung, och för en millisekund ser jag fel på färgen och tror att mitt livs tredje royal sitter där, men den straighten vinner huvudpotten åt mig och jag är back in business med en större stapel än genomsnittet.
Tiden rinner undan, och jag får byta bord två gånger. Vi är uppe på sjätte nivån, med en ante på 50 och mörkar på 300–600; bara 22 spelare är kvar, varav nio kommer att hamna på prisplats. Spelet blir allt mer aggressivt. Jag har hamnat under medelstapeln igen, och från cut-off sticker jag in keramiken med K-5 i ruter för att försöka komma åt potten som innehåller hela 1300... men får efter lång tvekan syn av lilla mörken, som visar upp ett par i treor. Slantsingling. Floppen är 5-6-K!! Fjärde gatan är dock en 4:a, och rivern... en 2:a, som ger den andre straighten. Invärtes grinar jag illa, men tackar för sällskapet som en gentleman och promenerar hem till Wynn.
På vägen bort
mot hissarna där går jag förbi rader av enarmade banditer, och får plötsligt impulsen att spela på en endollarsmaskin av klassiskt attraktiv modell, med tre rullar, BAR och stora röda sjuor. Jag stoppar in en hundring, och trycker på BET MAX; den första rullen stannar på en sjua, nästa på ännu en sjua, och den tredje på... en tredje sjua! Ka-ching, ka-ching, ka-ching... Jag stirrar för en sekund småchockad på alltihop, men får sedan upp digitalkameran, smyger en bild och trycker därefter på PRINT TICKET och cashar in min lilla jackpott på trehundra dollar – på första draget! – innan jag åker upp för att lägga mig.
Ett gott omen, innan jag själv startar i VM och på just datumet 070707? Det återstår att se... men snart drar huvudturneringen igång!