Rejält torsk på spagettipoker
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-09
Att spela poker utomlands är alltid ett äventyr.
Alla spel spelas inte på samma sätt som hemma i Sverige.
Det har jag lärt mig – den dyra vägen.
Nova Gorica i Slovenien består av en getfarm, en hönsgård och en betongklump som de kallar casino. I slutet av 90-talet var jag där och spelade en turnering. Jag kom tvåa efter min värsta bad beat någonsin.
Tungt, men det var bara att ta igen på sidospelen. Christer Björin gav mig en gång några visdomsord som jag aldrig glömmer: ”Du måste behärska alla spel så att du kan vara med på det spelet torsken väljer.” Fiskarna på det här casinot var italienare och de spelade en variant av sjukorts stötpoker som kallades ”spagettipoker”.
Lirade med lire
Vi spelade 75 000–150 000 limit, med tvisten att man kunde satsa 300 000 på sista gatan. Det var inte så högt som det låter – vi spelade med lire. I en hand fick jag tidigt två par och satsade hela vägen. En grävling med glasögon synade mig enda fram till sista kortet.
Vid det här laget var potten stor och jag hade 320 000 kvar. Eftersom jag ändå skulle satsa så la jag in en maxbet. Och eftersom grävlingen bara hade 250 000 kvar så kunde han inte slå om. Trodde jag. Plötsligt grävde han upp sedlar ur fickan och höjde 300 000 till. Jag protesterade och tillkallade pokerchefen. Till min stora besvikelse fick jag förklarat för mig att sådana var reglerna.
Ytterligare kalabalik
Jag synade. Med mina sista 20 000, trodde jag. Efter ytterligare kalabalik förklarade pokerchefen att om jag sagt syn måste jag syna 300 000, även om det betydde att jag var tvungen att plocka upp kontanter ur fickan.
Jag förklarade det fullständigt orimliga i den regeln. Och då höll pokerchefen plötsligt med och sa att min syn på 20 000 var giltig. Men i samma andetag meddelade han att jag var tvungen att hosta upp 280 000 till om jag ville sitta kvar vid bordet. Jag tog en snabb blick runt bordet och insåg att det var värt mer än så att få stanna hos fiskarna.
Självklart torskade jag potten – grävlingen hade fyllt färgen. Dyra läropengar, även om jag så här i efterhand inser att det var mitt eget fel eftersom jag inte frågat om reglerna innan jag satte mig.
Ken Lennaard