En föredetting är dopad – än sen då?

Det här är en krönika ni inte vill läsa – och jag inte skriva.

Den var tänkt att rikta ytterligare en spark mot en sport som redan ligger ner.

Men när jag tänker efter känner jag bara så här: En föredetting är dopad – än sen då?

Innan Tour de France började skrev jag en analys som handlade om att ”failure is not an option” – att misslyckas är inte ett alternativ.

En nål i en arm till bland åkarnas toppskikt skulle kicka in sporten från det tragiska till det patetiska.

Ingen skulle någonsin kunna ta Tour de France på allvar igen.

Och nu är vi där.

Alexander Vinokourov – av vissa märkligt nog framlyft som favorit i årets Tour – har åkt fast för bloddopning.

Känner mig rejält jävla trött

Så då är frågan: Tar allting slut nu?

Ska tv sluta sända, tävlingen läggas ner och bergen jämnas med bulldozrar?

Nej, verkligen inte.

Jag tror att många som för länge sedan kräks av att höra ordet ”dopning” i dag får ytterligare ett skäl att aldrig närma sig sporten igen. Och själv känner jag mig rejält jävla trött.

Ändå är det en enorm skillnad mellan den här skandalen och förra årets chockartade härva kring totalsegraren Floyd Landis. Att just Vinokourov åker dit är inte det minsta överraskande:

Han har varit misstänkliggjord för sitt samröre med den för dopningsbrott dömde doktor Michelle Ferrari. Ferrari har bland annat sagt att ”om det inte syns i en dopningskontroll, då är det inte dopning” och jämfört EPO med apelsinjuice. Ferrari var under flera år också rådgivare till Lance Armstrong.

Hans lag Astana har varit ett uppsamlingsstall för misstänkta cyklister, främst från gamla T-Mobile-stallet.

Han låg innan han blev avslöjad på 23:e plats, 28 minuter efter täten. Han hade trots sina två etappsegrar med någon annans blod i ådrorna ingenting med slutsegern att göra. Att han skulle varit favorit till slutsegern i årets lopp handlade mer om en mildare masspsykos i medierna än om verkliga fakta. Att en gammal medelmåtta som han nu är dopad och rensas ut – tja, än sen då? Det är väl bara bra?

Bjudit på en härlig kamp

För några år sedan var det inte bara några få ruttna ägg i cykelelitens korg – hela korgen var i princip genomrutten. Det otillåtna var norm.

Att tro att kampen skulle kunna vinnas på bara några år – och ja, jag trodde det – känns nu naivt.

Årets Tour har annars bjudit på en härlig kamp, främst mellan Mikael Rasmussen och den unge spanjoren Alberto Contador. Förhoppningsvis blir han förgrundsgestalt i en ny icke komprometterad generation.

Att lägga ner Tour de France vore bara ett sätt att låta dopningen segra.

Kriget, för det är uppenbarligen ett krig, måste naturligtvis föras vidare – såväl i bergen som nere på marken.

Jonathan Jeppsson