”Satt bara och grät på träningen”
Roberts VM-succé efter tre års helvete
Uppdaterad 2019-11-05 | Publicerad 2017-12-05
STUTTGART. Jamina Roberts gör succé i VM.
Nu berättar hon om de senaste tre, tuffa åren.
– Jag satt bara och grät på träningen.
Här beskriver hon också det udda handbollslivet som proffs i Ungern.
Efter att varit handbollsvärldens mesta joker (i åtta OS, VM och EM) har Jamina Roberts fått ett större förtroende än någon gång förut så här tidigt i ett mästerskap.
Hon har tackat genom att vara Sveriges bästa spelare i de två inledande matcherna i VM.
Det hade hon aldrig varit utan knäoperationen i somras som lindrade ett treårigt litet helvete.
– Knäet var svindåligt i tre år, säger hon.
”Sätter sig på psyket”
Ett hopparknä ledde till en inflammerad fettkudde.
– Det är jobbigt att vara begränsad och ha ont vad man än gör. Det sätter sig på psyket och man blir en sämre människa av att gå runt och ha ont hela tiden.
En surare människa?
– Känsligare. Humöret går med knäet. En dålig dag tänkte man att det här blir aldrig bra. På en träning satt jag satt bara och grät över att jag inte kunde göra något.
Tänkte du någon gång på att ge upp och lägga av?
– Nej, eftersom jag inte hade provat allt. Operationen har verkligen gjort det bättre. Då fräste man bort det dåliga. Skulle det bli värre så kan jag göra operationen igen. Jag kan se positivt på framtiden. Mina dåliga dagar nu är bättre än mina bra dagar var förut.
”Kör på så länge det håller”
– Jag var väldigt rädd i början efter operationen. I går (mot Ungern) gjorde jag en stegisättning inåt som jag inte klarat av tidigare och tänkte ”herregud, det gjorde ju inte ont alls”. Så det sitter kvar en del i huvudet.
Men med din spelstil och dina styrkor måste det ha varit som att bara ”halva Jamina” utnyttjades under flera år när du inte kunde göra en stegisättning åt ena hållet?
– Ja, precis. Men det har gått ändå. Jag har kanske blivit bättre på andra saker när jag fått kompensera. Jag har blivit jävligt stark i högerbenet.
Men Roberts vet aldrig när hon får ont igen och belastningen är mycket högre på ett VM än i klubbvardagen.
– Jag får köra på så länge det håller och är noga med behandling efter matcherna.
Men är det inte jobbigt att ha det i bakhuvudet samtidigt som du får din stora VM-chans?
– Nej, eftersom jag sprungit runt så här och haltat i tre år så känns det bättre nu än någonsin och är det någon gång jag ska spela mycket under de här tre åren så är det nu när jag har två ben. För ett år sedan hade jag inte klarat av att spela så här. Om knäet är dåligt när jag kommer hem så får det vara värt det.
Sveriges första damproffs i Ungern
Sedan i somras är 27-åringen Sveriges första damproffs i Ungern, där hon spelar i Erd och sambon Emil Berggren i Budakalasz.
Jamina beskriver ett udda handbollsliv i Ungern där den kvinnliga tränarens ord är lag.
– Här i landslaget diskuterar vi under teorimötena. Där är det en monolog.
Som hon inte förstår.
– Tränaren kan engelska men pratar bara ungerska. Jag förstår inte något. Jag sitter bara där i en timme.
Har ni ingen tolk?!
– Det finns en ungersk spelare som kan engelska och tolkar lite. Jag har sagt till henne att bara ta det viktigaste.
Vet aldrig när träningen slutar
Men det är många teorigenomgångar som inte sällan drar ut på tiden.
– Vi har två-tre möten inför varje match.
Roberts tränar mer än någonsin. Oftast två pass om dagen. Och hon vet aldrig hur långa passen ska bli.
– Det finns ingen klocka i hallen och ingen sluttid. Det är jobbigt att inte veta hur lång träningen är och inte veta vad klockan är. Vi kan träna i bortåt 2 timmar och 20 minuter. Är det fysträning är det alltid 2,5 timmar.
Men hon vill inte verka gnällig.
– Det är ett sjukt bra jobb. Jag ska inte klaga. Det är inte åtta timmars arbetsdag som normala människor har.
Handbollsdamernas fem bästa mästerskap på 2000-talet