Niva: I praktiken var det en förlust
PARIS. Knappt ett avslut, knappt ett anfall, knappt ett enda argument för att en blågul EM-sommar väntar runt hörnet.
Ändå 1-1 mot Irland.
Mer än vi förtjänade, mindre än vi behövde.
Och jag som precis som satt och funderade på om inte detta var vår allra sämsta mästerskapsmatch under min livstid.
Vad skulle kunna konkurrera? Öppningsschabblet mot Trinidad&Tobago, 2006? Nä, då kan Lars Lagerbäck intyga att vi minsann hade 26 avslut. Icke-matchen mot Turkiet, 2000? Äh, då hängde vi i alla fall upp det på någon form av överdrivet säkerhetstänk.
Fegisinsatsen mot Skottland, 1990? Skulle kanske vara den då.
Men det kan vara hur som helst med den saken. Jag behövde aldrig fullfölja tanken, eftersom vi hade ett envetet straffområdesgeni som heter Ciaran Clark på vår sida den här kvällen.
Tredje gången gillt
Vid det första försöket var han inte jättenära, men andra gången tvingade han Darren Randolph till en avancerad räddning. Och skam den som ger sig – tredje gången gillt.
Distinkt ner i marken vid första stolpen, otagbart. Ett svenskt mål utan ett svenskt avslut på mål, och en blågul sommar som lever vidare i ytterligare några dagar.
Vad mig beträffar kan vi gärna resa någon typ av monument över Ciaran Clark, för hans insats var verkligen det enda vi har anledning att minnas från den här kvällen.
Exakt vad handlade våra första 50 minuter om? Vad tänkte vi oss uppnå med dem?
Om man verkligen, verkligen försöker, om man anstränger sig så mycket man någonsin kan – kan det då vara möjligt att spela en ännu långsammare och mer innehållslös fotboll? Jag vet inte, jag tror nog inte det.
En dryg halvlek utan ett enda strukturerat anfall, utan en enda vägvinnande passning, utan något annat än ett passivt inväntande av katastrofen.
Irland behövde egentligen inte göra något alls. De proppade pliktskyldigt igen mittfältet med sin diamantformation, och det var tydligen tillräckligt för att vi inte skulle klara av att hitta en enda uppspelsväg.
Tappade varje gång
Givetvis inser ju jag också att jämförelsen är orättvis, men för tydlighetens skull gör jag den ändå. Xavi och hans efterföljare bland de moderna innermittfältarna har gjort det till en konstform att alltid öppna upp en yta med förstatouchen, att vända framåt med bollmottagningen.
Våra mittfältare tappade fem meter i stort sett varje gång de skulle ta emot bollen, innan de sedan slog någon skev sidopassning i desperation. Bortvända ryggar, kantiga fötter. Sebastian Larsson, Oscar Lewicki till och med Kim Källström.
Det var ett mindre defensivt hot när Irland hade bollen än när våra egna spelare hade det. Vi lyckades få Jeff Hendrick från Derby att se ut som Kaká och Wes Hoolahan från Norwich att leva upp till sitt Wessi.
Victor Nilsson Lindelöf nervös, Emil Forsberg lättviktig, Marcus Berg intetsägande. Och för den delen – Zlatan Ibrahimovic både feltajmad och frustrerad.
När Ibrahimovic sjunker ner mellan mittbackarna för att hämta bollen flera gånger om är det ett dåligt tecken på flera olika sätt. Det beror så gott som alltid på att han blivit isolerad – att han tvingats nöja sig med några hopplöst singlande lyror – men det för väldigt sällan med sig någon positiv förändring.
Kom in i matchen
Nu skrapade vi visserligen ihop till en reaktion efter 0-1-målet. Kim Källström spelade upp sig marginellt, Martin Olsson hittade rätt i korridoren, John Guidetti enmansforcerade och Zlatan Ibrahimovic kom in i matchen.
Det var inte längre paralyserat, men bara för att man kommer loss ur en förlamning betyder inte det att man börjar spela bra.
1-1 var mer än vi förtjänade, mindre än vi behövde.
En matchutveckling av den här sorten brukar föra med sig en sorts skadeglad eufori, en lycka över att ha snattat åt sig en poäng och kommit undan med något olagligt.
Men nä, jag känner ingen skadeglädje och jag känner sannerligen ingen eufori.
Ska vi ha en rimlig chans att gå vidare i den här turneringen krävs det att vi vinner en match, och det här var matchen vi skulle vinna.
Vi var inte ens nära. Vi var inte på plats.
Och tycker ni att 1-1 mot Irland fortfarande framstår som en förlust är det nog för att det i praktiken är precis det som det var.