Mattias Andersson: ’Barnen blev ledsna’
Publicerad 2016-09-28
Andersson slutar i landslaget 18 år efter debuten
38 år fyllda och 18 år efter debuten slutar Mattias Andersson i landslaget.
Ett beslut som sörjs av bland annat barnen.
– De blev ledsna och sa ”nej, nej, du ska spela i landslaget”, berättar målvaktsveteranen.
Kim Andersson och Tobias Karlsson har redan tackat för sig.
Nu kan Sportbladet avslöja att en tredje av handbollslandslagets veteraner har spelat sin sista landskamp.
– Det kommer väl inte som någon överraskning. Det är dags att ta hand om kroppen ännu mer. Det känns som det är rätt läge så här efter ett OS, säger Mattias Andersson.
Han har haft en smått unik landslagskarriär. Han debuterade redan 1998 och tog EM-guld 2000 men ratades sedan i tio år. De senaste fem åren har världsmålvakten varit en nyckelspelare i landslaget.
Påverkades ditt beslut i någon riktning av att Tobbe och Kim tackat för sig?
– Nej, egentligen inte. Det är mitt eget beslut. Men det är inget lätt beslut att ta. Landslaget har gett mig väldigt mycket.
OS-silvret höjdpunkten
Vilka är höjdpunkterna?
– OS-silvret i London är väl det största. Men EM-guldet 2000 och OS i Sydney var också stort, precis som VM på hemmaplan.
Något du är extra nöjd med i din landslagskarriär?
– Jag är väldigt stolt över att jag spelat i landslaget under mer eller mindre 18 års tid, även om jag varit borta några år; att jag klarat hålla den nivån.
Hur ser du på landslagets framtid?
– Det ska bli spännande att se vad Kristján (Andrésson) ska göra. Det blir en nystart nu.
Sverige har haft en obrutet stark målvaktstradition i över 30 år. Nu ser det tunnare ut.
– ”Äpplet” (Mikael Appelgren) kommer att få dra ett stort lass och det tycker jag att han är värd att få göra, säger Andersson.
Har någon i landslagsledningen eller från förbundet försökt övertala dig?
– Det har funnits önskemål från den sidan att jag skulle fortsätta. Men det var inga seriösa övertalningsförsök utan de respekterar mitt beslut.
Landslagsledningen skulle ha tagit hjälp av Anderssons barn, sonen Elis, 10, och dottern, Livia, 7. De ville nämligen inte att pappa skulle sluta i Blågult.
– De sa ”nej, nej, du ska spela i landslaget, det är det bästa man kan göra”.
Förlänger eller slutar
De blev ledsna?!
– Ja, det blev de. De är stolta över att man spelar i landslaget. Det är en känsla jag försökt förmedla till dem, att det är något speciellt. De har varit med både på läger och på matcher. De såg VM i Sverige, EM i Danmark och var på plats på OS-finalen i London. Det är klart att de också har härliga minnen med landslaget.
Är det någon som har betytt extra mycket för dig i landslaget?
– Ola (Lindgren), Staffan (Olsson) och Stefan (Lövgren) har varit med nästan hela tiden. Jag har både spelat med dem och haft dem som ledare. Mats (Olsson) har betytt mycket för hela min karriär. Jag har Ola och Staffan att tacka för att jag kom tillbaka och fick en så stor roll. Att sedan få vara med i det allmänna, svenska försvarstänket i handboll som målvakt...där har Tobbe (Karlsson) dragit ett stort lass och vi har jobbat mycket bra ihop.
Hur länge tänker du spela handboll?
– Det har jag inte ett lika klart besked på. Det är ett ännu större beslut att ta.
Andersson är inne på sista säsongen på kontraktet med Flensburg.
Men att återvända till svenska Handbollsligan eller ta några månader i Qatar för att fylla på bankkontot är inte aktuellt.
– Det blir antingen Flensburg eller ingenting. Vi har en pågående dialog.
Han har pratat med förbundet om någon sorts roll i framtiden när han lagt suspensoaren på hyllan.
– Jag har sagt att jag gärna skulle vilja betala tillbaka till landslaget och svensk handboll, avslutar Andersson.