Detonera en banger – & han nickar den i mål
Det är bra att gå in i ett derby med hjärta.
Det är långt mycket bättre att spela av det med både hjärta, hjärna och en 17-åring som är så kylig att han blir hetast i hemisfären.
Djurgården ville, AIK kunde.
Det är fullt möjligt att vinna en fotbollsmatch med hjärtat, tro inget annat.
Kamplust, löpvilja, närkampsiver – allt sånt där räknas, och allt sånt där tenderar att hamna extra mycket i fokus när det vankas derbydag.
Men det är faktiskt inte allt. I sisådär fyra matcher av fem finns en gräns för hur utslagsgivande det verkligen är med attityd, inställning och vilja.
Djurgården inledde den här matchen oväntat avvaktande, men de förlorade den inte för att deras hjärtan var mindre än motståndarnas. De föll för att AIK:s kollektiva laghjärna var större.
Mark Dempsey har varit bra för Djurgården – och det finns absolut ett värde i ett tydligt och begripligt grundspel – men bortser vi från det senaste söndagsexemplaret av Malmö FF är hans förändringar sånt som främst ger utslag mot motstånd från den nedre tabellhalvan.
Djurgården spelade rakt och direkt den här kvällen också. De försökte pricka Olunga och Ranégie tidigt, de krigade om andrabollar och de sökte inlägg, men de var helt enkelt inte smarta nog för att hota. Det blir för lättläst, för enkelspårigt.
Luttrade försvarshuvuden
AIK har hunnit mycket längre, har en helt annan variation och flexibilitet i sitt spel.
De kan växla tempo och bryta linjer, absorbera press när de behöver göra det och ställa om snabbt när läget finns. Kompakta i ena spelsekvensen, breda efter bollvinsten.
Nils-Eric Johansson och Per Karlsson har luttrade försvarshuvuden som stänger ytor innan de ens hunnit uppstå, medan Ebenezer Ofori och Stefan Ishizaki vet att vandra in i precis de luckor som bildas när mittfältet skapar sig numerära överlägen.
Och så har de förstås Alexander Isak, yngst och klokast och kyligast och bäst.
Strax efter halvtimmen fattade han två felbeslut på tre spelminuter, han sköt då han borde passat och han gick på en boll han borde ha lämnat.
Det fick mig att förbryllat fråga mig vad som pågick, det framstod som rena chocken.
Alexander Isak gör ju inte den typen av misstag. Under sina resterande 80 minuter på planen tog pojkvaskern inte ett felsteg. Han värderade, han agerade, han dominerade och han spelade med en mognad som 99 av 100 svenska elitspelare inte lyckas samla ihop till ens med en karriär full av erfarenhet.
Unik fotbollsbegåvning
Firandet efter ledningsmålet var väl av den där typen som du bara uppskattar från spelarna i ditt eget lag, men oavsett vilket var det uppenbart att – exempelvis – en 26-årig Magnus Eriksson påverkades betydligt mer av den uppjagade derbystämningen än den dagsfärskt 17-årige Alexander Isak.
Fyll arenan med rök och han skingrar den med ett djupledssläpp. Detonera en banger och han nickar den i mål.
Det är en sak för en tonårsforward att göra avtryck med speed, men det är oerhört sällsynt att diktera villkor med sitt fotbollsförnuft. Jag funderar på när vi senast hade en svensk anfallare som var såhär långt framme såhär tidigt, och jag lyckas själv inte hitta något svar.
Han har matchats sparsamt på sistone – och han har verkligen inte gnistrat i varje inhopp – men det gäller som bekant att välja sina tillfällen.
Under Rikard Norling är AIK just nu ett lag som gör rätt val av rätt anledningar i rätt lägen.
Det är en bra miljö för en unik fotbollsbegåvning att växa i, och en väldigt god grund ifall man ska åka tvärs över stan och promenera hem med en derbyseger.