Från avgrunden till andraplatsen
Tottenhams största derby på generationer
Den som har ungdomen har också framtiden.
I högintensitetsfart har Mauricio Pochettino tagit Tottenham hela vägen från avgrunden till andraplatsen och D-dagsderbyt.
Är framtiden här nu?
Regnet föll, poängen försvann och såpbubblorna flög högt upp i mörkret över östra London.
Mauricio Pochettino klappade om sina spelare, men för en gångs skull var de både slitna, sargade och slagna.
Boleyn Ground, platsen där Tottenhams drömmar kraschar och dör?
Tabelläget är fortfarande gynnsamt, men en stor del av den mest självsäkra optimismen spolades bort av den första bortaförlusten på mer än ett halvår.
Lördagen efter onsdagen före står nu Tottenham inför det största derbyt på generationer med en välbekant fråga studsandes mellan läktarna – blir det här ännu ett år då allt visar sig vara precis som vanligt eller är det fortfarande säsongen då allt ska bli annorlunda?
Eftersom Leicester Citys förvandling varit helt unik tenderar det att undervärderas precis hur snabb och hur drastisk Tottenham Hotspurs totalrenovering egentligen varit.
Inte ens femton månader har gått sedan ett lojt och arrogant Spurs förlorade med 21 hemma mot Stoke, och sjönk ner till tolfte plats i tabellen.
Klubben hade gått på grund, riskerade att försvinna ner i bråddjupet.
Fansen buade ut laget, och Emmanuel Adebayor beklagade sig över hur spelarna var rädda för att spela på hemmaplan.
Exanfallaren Mido beskrev det håglösa hopkoket som det sämsta Spurs han sett på tio år, och efter bara några månader på jobbet bedömde brittiska bookmakers att Mauricio Pochettino var en av huvudkandidaterna till att bli nästa manager att få sparken.
– Jag gillade inte alls tomheten som fanns i laget och på arenan. Vi måste förändra vår mentalitet, och det måste gå snabbt. Den enda lösningen är att spela bättre, att ge våra supportrar signaler om att vi vill utvecklas.
Det var dags att riva upp och bygga nytt, att kassera skelettet som André VillasBoas och Tim Sherwood lämnat efter sig och istället trolla fram ett helt annorlunda lag mitt under pågående säsong.
Hälften av spelarna som kapitulerade mot Stoke petades omedelbart och permanent; Kaboul, Fazio, Naughton, Capoue och Adebayor spelade knappt för klubben igen
De var en del av problemet snarare än lösningen.
En av Mauricio Pochettinos mest centrala redogörelser kom under årets januarifönster, då han rättfärdigade sin egen motvilja att betala dyrt för Saido Berahino, Michy Batshuayi eller vilken anfallare som helst som råkade finnas inom räckhåll.
– Fansen måste förstå att vårt projekt är annorlunda än andra klubbars. Vår vision, sättet Tottenham tar beslut på, har förändrats. Det är enklare att bara betala pengarna för de spelarna som finns på marknaden, men det var inte det vi beslutade när jag kom hit.
Kursändringen var delvis styrd av nödvändighet, delvis av vilja. Gareth Balemiljarden är omsatt och en ny arena ska finansieras. Några pengar till prestigevärvningar finns helt enkelt inte – Pochettinos sammanlagda transfernetto ligger på plus – men viljan att göra dem saknas också.
Vad hade alla de stora, etablerade namnen egentligen givit Tottenham genom åren? Oengagerade, ihåliga, underpresterande lag. En fatalistisk förlorarmentalitet som tycktes omöjlig att skaka av sig.
– Det absolut svåraste var att förändra tankesättet. Vi var tvungna att återuppfinna klubben, att ge tillbaka saker till den som gått förlorade. Det är en stor klubb, men det krävdes radikal förändring.
Vi fick starta från noll.
Mauricio Pochettino har drivit igenom många förändringar sedan han kom till Tottenham – med spelsättet, med träningsmetodiken, med kravbilden och med de interna reglerna – men en sak har varit viktigare än någon annan.
Det som definierar honom som tränare är hans tro på ungdomen. Allt som kommer därefter – alla löpmeter, alla tacklingar, alla vändningar – är konsekvenser av den.
Den mest återberättade anekdoten om Mauricio Pochettinos egen karriär är den om hur han själv först upptäcktes. Argentinaren växte upp på en ranch i en liten lantbrukarby, och hann in i tonåren utan att komma i kontakt med elitfotbollen.
Det var först när den maniske magikern Marcelo Bielsa gav sig ut på en landsomfattande upptäckarresa i en liten Fiat som någon tipsade om en slitstark mittback i avskurna Murphy.
På den tiden jobbade Bielsa med akademin i Newell's Old Boys – numera kanske mest känd som Lionel Messis barndomsklubb – och han kom fram till byn först klockan två på natten.
– Det var en väldigt kall måndagsnatt mitt i vintern, och från början ville min mamma inte ens öppna dörren. Min till slut bjöd pappa på kaffe, och Bielsa frågade om han fick titta på barnet, på mig. ”Det här är en fotbollsspelares ben”, sa han bara, och det var början på vår relation.
När Pochettino var 17 år gammal lät Bielsa honom debutera i alaget, och när han var 18 vann de två den argentinska ligan tillsammans. Året efter vann Newell's titeln igen, och gick hela vägen till final i Sydamerikas version av Champions League, Copa Libertadores.
Pochettino var en yngling bland andra ynglingar, och han har aldrig glömt hur Bielsa byggde upp hungern, gemenskapen och uppoffringsviljan i gänget.
Han satsade ungt i Espanyol, han satsade ungt i Southampton och han satsar ungt i Tottenham.
Lagets medelålder är den lägsta i Premier League, truppen en av de yngsta i alla de europeiska toppligorna.
Den siffran är iögonfallande, men ändå ingenting i jämförelse med den som summerar de senaste årens engelska landslagsdebutanter. Osannolikt nog tränades tio av de arton – Kane, Alli, Dier, Mason, Shaw, Clyne, Lallana, Chambers, Rodriguez, Lambert – av Pochettino vid det aktuella tillfället.
– I England undervärderar de sina egna unga spelare, absolut. Vi tror mer på dem än de själva gör.
Enligt Pochettino själv utgår allt från viljan att tro, modet att försöka. Det är inte så att han sitter på något hemligt utvecklingsrecept och det är inte ens så att Tottenham förfogat över en exceptionellt talangfull kull – det han gör nu kan egentligen alla göra närsomhelst.
Det är bara det att i stort sett ingen Premier Leaguemanager ansett sig vara i position att försöka.
– Det finns begåvade ungdomar i alla akademier, och det enda de saknar är förtroendet och möjligheterna att bevisa vad de är kapabla till. De unga spelarna har generella fördelar gentemot de äldre; de är mindre bekväma, de har mer energi, de har lättare att lära. Jag har svårt att förstå att inte fler utnyttjar det. Det är inte så att jag chansar när jag satsar på unga spelare. I alla klubbar jag varit i har jag gjort det med logiska argument och anledningar.
Mauricio Pochettino gör alltid en poäng av att gå bort och applådera Tottenhamsektionen efter bortamatcherna, men efter en seger på Loftus Road förra våren tog han även med sig sin mobiltelefon.
– Jag tog en bild som souvenir. Både min bror och mina söner var där. De hade kunnat sitta i en loge eller på en bättre plats, men de föredrar att sjunga sångerna med fansen. Och nu finns det en speciell anknytning mellan laget och supportrarna. Från början var det annorlunda, men nu finns det ett fantastiskt band mellan dem.
Något direkt motto har han inte, men Pochettino återvänder ofta till maximen om att det man får utav livet och fotbollen står i proportion till det man själv lägger in.
Under försäsongerna händer det att han fyller spelarnas dagar med trippla träningspass. Jack Cork sa att man ”behöver tre lungor” för att spela för honom. Dani Osvaldo att han tvingades ”lida som en hund”.
– Men själva kommer vi från ett ställe där vi älskar att träna, och engelska spelare behöver lära sig att lida mer. De är väldigt intensiva, men måste förbättra sin motståndskraft och höja sin smärttröskel för att upprätthålla den här aggressionsnivån under hela matcherna. Vi har kommit en bit på vägen. Idag är lagets mentalitet en helt annan än när vi började.
Häromsistens hamnade Tottenhams lokala parlamentsledamot Daniel Lammy bredvid Sir Alex Ferguson på en välgörenhetsmiddag.
– Han sa: ”Jag tycker att ni har den bästa managern i Premier League”.
Sir Alex Ferguson sa det, och en hel del Tottenhamfans skulle instämma.
Under de senaste femton månaderna har Mauricio Pochettino baxat med sig hela klubben i en ny riktning. Han har fått sin tro och sin övertygelse att smitta av sig på en spelargrupp och tiotusentals anhängare.
Kanske slår de Arsenal idag, kanske förlorar de. Kanske vinner de ligan i maj, kanske slutar de femma. Ett år då allt visar sig vara precis som vanligt? Nä, skillnaden mellan nu och då kommer förbli avgrundsdjup oavsett de närmaste månadernas resultat.
Har man ungdomen har man också framtiden.
– Vårt arbete stannar inte vid att vinna matcher och att jobba hårt på träningsanläggningen. Vi ska förvalta ett arv, bygga vidare på en vision. Det här är vårt hem nu, det här är vår familj och det är vårt ansvar.
Tottenham-Arsenal har avspark 13.45 på lördagen och visas på Viasat Fotboll.
Källor: El Gráfico, El Mundo, El País, Marca, RAC 1, Hotspur Magazine, The Times, The Independent.