It s the OK Corral, all over again

Dan Glimnes 13:e VM-rapport

LAS VEGAS

AB RAPPORT 13 WSOP 2006: 9 augusti, morgon

Gårdagen: bara poker och åter poker. Jag var inte ens utomhus någon enda gång.

Dag 7 har spelats i VM, och nu, av de 8773 spelare som ursprungligen startade, återstår bara nio. Det har varit blod, möda, svett, tårar, tragedier och triumfer, glädjetjut och nattsvart förtvivlan blandade med varandra, det har varit pokervärldens motsvarighet till Waterloo, Agincourt, Lützen och Narva, och allt inför TV-kamerorna i direktsändning, längs den långa vägen fram till det finalbord som nu återstår.

Men det är när jag sitter på en av åskådarläktarna inne i den stora konferenssalen härinne på Rio i Las Vegas och väntar på att dag 7 ska dra igång, som jag drabbas av det som japanerna kallar för en ”satori”: en plötslig och djup insikt.

Jag har helt missat den totala bilden.

Toppen på ett isberg

Egentligen är siffran 8 773 gravt missvisande: den är bara toppen på ett isberg. Det totala antalet förhoppningsfulla spelare, världen över, som från början kämpat med ambitionen att ta sig hit till detta WSOP måste vara svindlande.

I långt över hundra länder, i satelliter på främst tvåhundra olika webbsajter men också på kortklubbar, kasinon och till och med runt privata köksbord, har män och kvinnor under nästan ett års tid siktat på och drömt om en plats i WSOP. Hur många de kan vara sammanlagt? Det vete bara pokergudarna. Men själva huvudturneringen här i WSOP utgör, trots en rekorddeltagarsiffra som gett eko i världens media, bara den lilla synliga spetsen på en gigantisk pyramid där säkert en miljon individer eller fler utgör basen. För var och en som tagit plats här i denna konferenssal, har hundraden försökt och misslyckats.

Kanske är, om man tar med allt detta i beräkningen, årets VM i poker helt enkelt världens största tävling om man ser på det totala, och jag menar det t-o-t-a-l-a, antalet deltagare i ett nära årslångt arrangemang.

Det är nästan ofattbart. Och ännu ofattbarare blir det när man ser de 27 sammanbitna spelare som just nu är på väg in i salen under strålkastarnas sken, denna VM:s näst sista dag.

Jag ser mig omkring. Nej, när jag började spela seriös poker i början av 1990-talet, och framförallt när jag skrev den första upplagan av Pokerhandboken, hade jag aldrig kunnat drömma om att just poker skulle bli en åskådarsport, och med hejaklackar – bokstavligen talat – på läktarna.

Olympens lagerkransar

Men här sitter nu gott och väl trehundra personer på hårda aluminiumbänkar uppe på läktarna. Runtomkring är det dekorerat med uppblåsta reklamburkar i jätteformat, från det ölföretag som är huvudsponsor för årets VM – lättöl, ska tilläggas för ordningens skull – och ganska nära mig, i en bevakad, låst och väl upplyst glasmonter, ligger det WSOP-armband som ska ges till vinnaren.

Olympens lagerkransar i modern tappning. Jag har redan varit framme och tagit en bild av det med mobilkameran. Det glittrar tungt av de 170 diamanterna under halogenspotlightsen; ingen som ser det kan annat än undra hur det skulle kännas att ha det på armen, att vara rättmätig ägare till det. Den som vinner det kommer att få sitt porträtt på Poker Hall of Fame-väggen inne på kasinot Binion’s Horseshoe i downtown Las Vegas, och sitt foto i tusentals tidningar världen över.

Poker Brat

Tre bord står arrangerade inom det avspärrade området. Det mittersta är dagens ”feature table”, varifrån det direktsänds på ESPN. De två kvarvarande svenskarna har haft oturen att bli inlottade vid samma bord, nummer 1 längst till vänster. Erik Friberg sitter på position nummer 5, och William Thorsson på position nummer 8. De inleder dagen med den näst största respektive den åttonde största markerstapeln.

Det vimlar av pokerkändisar i publiken: Phil Hellmuth i en simulerad hockeytröja med namnet POKER BRAT på ryggen, Humberto Brenes, Cyndy Violette, Phil Gordon, Mike ”The Mouth” Matusow som satt på förra årets finalbord, för att bara nämna några.

Starten dröjer några minuter denna dag. Det är mycket TV-teknik som ska vara på plats. Spelarna arrangerar sina marker, drar ner kepsar i pannan, justerar stolskuddar, jackor och solglasögon. Chipleader när vi startar denna VM:s näst sista dag är fortfarande Jamie Gold från Kalifornien som inte oväntat sitter vid featurebordet – med otroliga 13 miljoner i marker framför sig.

Och så, äntligen, rullar TV-kamerorna igång. Välkomsttalen hålls, den klassiska frasen ”Shuffle up and deal!”, en gång myntad av forne WSOP-tävlingsledaren Jack McClelland, rungar genom högtalarna och dramat kan börja.

Det dröjer bara fem minuter tills vi har den första all-inkonfrontationen och utslagningen. Det är A-7 mot A-K vid featurebordet. Jamie Gold vinner skottlossningen, och fyller på sin samling av keramik. Men det kommer att bli en lång dag.

Inom en timme slås ytterligare två spelare ut, och nu är bara 24 kvar. Strax efteråt inträffar ett drama av annat slag, uppe vid den åskådarläktare där jag sitter. En av de tre kamerorna som far runt på en lång teleskopbom träffar en av de stora plasmaskärmarna som satts upp för att vi ska kunna följa featurebordet i närbild: den rasar ned mot kanten av läktaren och fullkomligt exploderar i ett moln av glasskärvor medan vi hoppar högt av ljudet.

Tack och lov blir ingen skadad, och kasinots personal är snabbt framme och sopar upp splittret och avlägsnar resterna av skärmen.

”A Damn Good Poker Player”

Erik Friberg och William Thorson spelar avvaktande. Så här nära det hägrande finalbordet och åttasiffriga cashouts i kronor räknat vill de inte bokstavligen talat sätta allt på ett kort om de inte tvingas till det; hellre då kretsa runt på djupet som hajar och leta efter blottor hos motspelarna och, i värsta fall, varandra. Det kommer inte att bli något softplayande dem emellan. Sådan är grundprincipen i poker: it’s every man – and woman – for himself.

Den amerikanske spelaren med det remarkabla namnet Rhett Butler, som hämtat ur ”Borta med vinden”, har en smärre grupp fans (familjemedlemmar? Vänner?) uppe på läktarna. De är alla iförda t-tröjor där det på framsidan står RHETT BUTLER: NOT JUST A GREAT MOVIE CHARACTER, och på baksidan: FRANKLY, A DAMN GOOD POKER PLAYER, där formuleringen alluderar just på rollfiguren Rhett Butlers sista replik i såväl filmen som boken. (”Frankly, my dear, I don’t give a damn.”)

Några cocktailservitriser springer mellan de tre borden. Hey, it’s Las Vegas: även uppe på denna nivå dricks det vatten, juice och kaffe.

En skallerorm i potten

Jamie Golds markerstaplar växer, inte minst efter att han slagit ut ytterligare två spelare under inledningen av denna dag. Det är som om en av Las Vegas många enarmade banditer öst ut en jackpott framför honom på den gröna filten: jag räknar till närmare 35 höga staplar som sträcker sig utåt mitten av bordet och gör intrång på de övrigas territorium. En åskådare vid sidan om sig viskar till sin flickvän: ”The guy’s running so hot he’s got smoke coming out of his ass.”

På bord 2, längst till höger, blir det en ny all-inkonfrontation: A-J mot A-A, med ett bord bestående av 10-7-4-9-J. Paret i ess står sig, och vi är nere i 22 spelare.

Golds markerstaplar utgör ett påtagligt, visuellt hot. Tack vare dem kan han limpa med i många potter, ta chanserna att träffa tungt. Det är som om han kastar in en skallerorm i potten varje gång: de andra blir rädda för att sträcka sig fram och försöka roffa den åt sig, eftersom Gold på ett ögonblick kan förvandla alltihop till en make-or-break-situation där den andres liv i VM står på spel.

Ett exempel får vi från featurebordet. Efter 4-2-2 på floppen försöker den unge Doug Kim beta hem potten, men får en otrevlig och resolut syn av Jamie Gold. Bägge checkar efter turn som är A. På rivern kommer en 3:a, och Gold betar ut. Doug Kim tvekar ett tag, men lägger sig sedan. Gold visar upp sin hand med ett småleende: K-10. Inte en träff, ingenting, en ren bluff. Det syns på TV-skärmarna att Doug skär tänder inombords: säkert hade han A-x men vågade inte ta konfrontationen.

I publiken ser jag en äldre man med en t-tröja där det står JOHN 3:16, en bibelhänvisning till Johannesevangeliet. På hans keps står det POKER IDOLATORS, REPENT! (I fri översättning: ”Pokeravgudadyrkare, gören bot och bättring!”) Han verkar lika uppslukad av dramat som vi andra, och stirrar oavbrutet på TV-skärmarna.

Erik förlorar en stor pott

På bord 1 blir Erik Friberg inblandad i en stor pott, efter att jag flyttat över till läktaren där den svenska hejaklacken sitter med Ishak Noyan i spetsen. Floppen har kommit upp med K-2-5, och Allen Cunningham ställer in keramiken. Erik tänker länge, länge, men synar honom till slut och vänder upp 9-9. Cunningham lägger triumferande upp 5-5. Turn och river är Q-Q, och Cunninghams triss står sig. Den potten kostar Erik 2,5 miljoner. Ishak svär och myntar uttrycket ”pocketsopor”.

Fribergs syn obduceras i svensklägret. Några anser att hans vanligen så goda omdöme svek honom just då, medan andra argumenterar: ”Cunningham kunde inte ha gjort så med enbart träff på kungen utan bara med flushdrag eller set, och tar man med bägge alternativen var det fifty-fifty på en syn och Erik gjorde rätt.” Nå, Erik har fortfarande över 4 miljoner kvar att jobba med – ungefär genomsnittsstapeln just nu.

Strax efteråt är nivån slut, och nu ska mörkarna upp till 30.000–60.000 med en ante på 10.000. Femtusingarna har spelat ut sin roll, och växlas bort under pausen. In på bordet kommer istället mintgröna 100.000-marker, den högsta valör som kommer att användas här i VM. När jag var här första gången 1994, utgjorde orange 10.000-marker den högsta valör som behövdes; men ”inflationen” har blivit påtaglig även i turneringspoker.

Klockan är 14.30, och vi får en chipcount update. Det är 21 spelare kvar i turneringen: William har 3,4 miljoner, Erik 4,1. ”Bägge har fått en kallstart idag,” muttrar Ishal Noyan vid sidan om mig. Leder gör fortfarande Jamie Gold, med ofattbara nästan 19 miljoner.

Osårbar

Det verkar som om Gold är osårbar denna dag, inte kan göra fel, skyddas personligen av pokergudarna. Tjugo minuter senare blir han inblandad i en ny all-inkonfrontation mot Prahlad Friedman, som ställer in med A-3 i färg och får syn av Golds 8-7. ”Den här gången ska han väl ändå inte klara det,” muttrar en åskådare, men jodå: floppen får en flämtning att gå genom åskådarna, när den är 4-5-6 och ger Gold straighten! Friedman får lämna bordet.

”Gold har inte förlorat en slantsingling ännu,” muttrar en åskådare. ”Han har inte ens förlorat 40-60-situationerna. Med den stacken skulle han kunna kunna folda sig in på finalbordet.”

”F-n, han skulle kunna folda sig till fjärdeplatsen,” replikerar en annan.

Det pratas friskt bland åskådarna, kommenteras, analyseras. Till och med hejaramsor hörs. Skillnaden mot de schackturneringar jag har varit på är enorm. Varje hostning, varje klädprassel där bemöts med ilskna blickar; och ett par knarrande skor skulle kunna få en förstående domare att sänka åtalet från dråp till nedskräpning.

The ultimate move

Varje gång någon går all-in nu, bemöts han av applåder från åskådarna som en belöning för sin djärvhet. All-in är no-limitpokerns ultimate move: guts, glory, your ass on the line. Och bakom den kan ligga vad som helst: en kanonträff, ett drag, eller förstås en ren och skär bluff. Det är motspelarens uppgift att bedöma vilket, och fatta rätt beslut.

Ordet ”Call” bemöts i det läget av en lika stor applåd, liksom av ett plötsligt frasande av kläder när publiken som på kommando ställer sig upp för att följa dramat steg för steg.

Klockan 15.21 slås Dustin Holmes ut på 19:e plats. Vi är nere i 18 spelare, och nu gör man en ny lottning om platserna. Erik Friberg och William Thorsson, som hittills idag inte har spelat någon stor pott mot varandra, hamnar tack och lov vid olika bord.

Det blir William som hamnar vid featurebordet, på stol 1. Det är ingen bra lottning för honom: På stol 8 sitter Allen Cunningham, och på stol 7 Jamie Gold, bägge med större markerstaplar än Thorsson. De har position på honom vad det gäller att utöva terror via höjningar.

Sekonderna lämnar ringen

Spelarna pratar med vänner, släktingar, kollegor, får sistaminutenråd om taktik och motspelarna, intar sina platser. Sekonderna lämnar ringen.

Artonde ned t.o.m. sextonde plats kommer att betalas med 659.730 dollar, och sedan kommer det att eskalera ytterligare. Alla spelarna har mer eller mindre utbetalningstabellen i huvudet, och vet att kan de i ett krisläge hålla ut så att en annan spelare slås ut dessförinnan och flyttar upp dem själva ett snäpp till i placeringslistan, kan det utgöra en skillnad på motsvarande två miljoner svenska kronor eller mera.

Klockan 16.48 är Gold inblandad i nästa stora konfrontation, när han med K-Q synar en annan som sitter på Q-6. Bordet är 6-J-Q-3-8, och den andre får lämna VM.

Säga vad man vill – men jag har sällan eller aldrig sett en spelare få sådana kort i sådana lägen som Jamie Gold nu plockar upp gång på gång. Varför får vi vanliga dödliga spelare så ofta istället 8-3, 7-2 och någon gång J-5 i given? Den potten är gigantisk: Det tar Gold över en minut att stapla upp alla markerna i prydliga högar.

Livets nödtorft

Så småningom är även denna nivå över. William kommer över och säger: ”Fan, jag måste ha snus, annars klarar jag inte det här.” Hastiga arrangemang görs inom svenskkontingenten för att förse honom med detta livets nödtorft.

Borta vid turneringens utbetalningsdisk sitter Micke Thuritz, som slogs ut igår på 41:a plats och nu är här för att ordna pappersexcercisen runt överslussningen av i runda slängar två miljoner kronor till sitt bankkonto. Han omges och gratuleras på nytt av ett gäng svenskar: Martin de Knijff, Ishak, Greger Aktell, Ayhan Alsancak och andra.

Spelet kommer igång igen efter breaken: anten ligger kvar på 10.000, medan mörkarna går upp till 40.000–80.000. Chipleader är orubblige Jamie Gold, med 22,4 miljoner.

En timme in på nivån blir Erik Friberg inblandad i en stor pott. Kevin O’Donnell ställer in, och Erik synar ned honom med A-Q. Kevin visar upp 10-4: rena bluffen. Hela svensklägret kommer på fötter för att med hjärtat i halsgropen avvakta floppen.

Den är Q-Q-10! Vi exploderar i ett glädjevrål på läktarna. Varken turn eller river hjälper den andre, som slinker ut på 15:e plats. Den potten fyller på Eriks staplar med närmare 2 miljoner i marker.

Via TV-skärmarna följer vi William Thorsson borta på featurebordet. Han spelar kyligt, med full kontroll på läget, och håller sin markerstapel som är på cirka 4 miljoner – ganska exakt i mitten av fältet.

Sveriges tredje största pokervinst

Men så, klockan 18.32, utan förvarning och med 13 spelare kvar i fältet, smäller det till: Raise, re-raise, och William ställer in med J-J. Jamie Gold synar honom, och ännu en gång har pokergudarna lett mot Gold: han lägger upp K-K. Svenskgänget ställer sig upp med hjärtat i halsgropen: ska William verkligen slås ut nu, så här nära det hägrande finalbordet?

Och utslagen blir han dessvärre, när tre ess faller på bordet och ger Gold den högre kåken. William Thorsson får en stor applåd av hela publiken. Så väl kämpat under så många hårda timmar – och vilken prestation att besegra 8760 av sina 8772 konkurrenter i detta rekord-VM. William kan casha ut 907.128 dollar för den prestationen, motsvarande 6,5 miljoner kronor: Sveriges dittills tredje största pokervinst genom tiderna, även om den snart kommer att flyttas ned ett snäpp genom Erik Fribergs avancemang.

Jag skymtar William där borta, medan han intervjuas inför TV-kamerorna. Han ser både trött och lättad och besviken ut på samma gång. Turneringskommentatorn greppar mikrofonen och förkunnar: ”Congratulations, all you remaining players: you are now millionaires.” Och det stämmer: Den som slås ut som 12:a kommer att kunna casha in 1.154.527 dollar.

William får en liten orange lapp i handen: hans kvitto på placeringen, som han kan ta med sig till utbetalningsdisken. Strax ska han återvända till sitt rum på Bellagio, för att få lite välförtjänt sömn får man hoppas.

”Please sit at my table”

Äntligen blir det middagspaus. Jag hinner få mig lite kinakäk och börja fila på denna rapport, men alltför fort är pausen över och alla samlas i konferenssalen igen.

Erik Friberg har flyttats upp till featurebordet. Vi får en chipcount: Jamie Gold leder med sanslösa 30,9 miljoner i marker, men fyra bland de tolv återstående är faktiskt Erik med 7 miljoner på bordet framför sig.

Mike ”The Mouth” Matusow slår sig ner framför mig på läktaren. På hans tröja står det: ”If you have to ask, PLEASE sit at my table.” Jojo.

Alla tar plats. Är det bara som jag inbillar mig, eller har medelåldern på de dealers som turas om vid borden gått upp? Uppe på den här nivån vill nog tävlingsledningen ha de allra erfarnaste, som löper minst risk att göra fel. Jag kikar bortåt väggen, där ”avlösningsdealers” står i en grupp och pratar. En i gänget är gråhårig och ser ut som han kunde ha dealat åt självaste Wyatt Earp och Wild Bill Hickok en gång i tiden.

Tio man kvar

Klockan 21.10 är spelet igång igen. Erik tar några småpotter, förlorar några andra och större, men så, en halvtimme in på nivån, smäller det till på nytt. Efter att en 10:a landar på turn ställer Erik iskallt in, och får syn av Gold som visar upp A-K. Erik lägger upp 10-8 för topparet. Gold har två överkort och flushdraget. Vi håller andan, men denna gång sviks Gold av pokergudarna när ett ofarligt kort landar på rivern. Erik har dubblat upp till 8 miljoner i marker.

En irländare slås ut vid det andra bordet. Eriks markerstapel sjunker, av anten, mörkarna och några spekulativa syner som han får överge. Strax före klockan 23 är Erik inblandad i sin nästa stora konfrontation, när den shortstackade Leif Force ställer in, synas ned och plockas ut av Friberg.

Tio man kvar! Nu slås spelarna ihop. Vi har ett finalbord, äntligen i denna VM-turnering – och för tredje gången någonsin i historien, efter Mattias Andersson 2004 och Daniel Bergsdorf 2005, har vi en svensk vid det: Erik Friberg!

Det tar lång tid innan vi kommer igång igen. Alla spelarna ska förses med mikrofoner, de tre bomkamerorna, fyra fasta TV-kamerorna och oräkneliga axelburna kamerorna ska arrangeras om, och strålkastarna justeras.

Gapar som en fisk

Fortfarande är det packat med åskådare, trots att det närmar sig midnatt. En del har bara vandrat in här från kasinot, med drinken i handen, nyfikna på sorlet och skyltarna, och har ingen aning om vad som egentligen pågår.

Säger du att det är en pokerturnering? Va – är det världsmästerskapet? Ojdå – är det finalbordet därframme?

SA DU ATT FÖRSTA PRIS ÄR TOLV MILJONER DOLLAR???

De gapar som fiskar, stänger munnen igen. Ögonen stramas åt av ögonblickets allvar och den adrenalinladdade stämningen i salen.

Så tar spelarna plats, och de ges en presentation till delvis stående applåder. På position ett, Richard Lee, med 8,9 miljoner i marker; position två, Erik Friberg, 5,9 miljoner; tre, Paul Wasicka, 4 miljoner; fyra, Dan Nassif, med 5,9 miljoner; fem, Allen Cunningham, med 18 miljoner; sex, Michael Binger, med 3,6 miljoner; sju, Doug Kim, med 6,2 miljoner; åtta, Fred Goldberg, med 4,3 miljoner; nio, Jamie Gold, med 27,3 miljoner; och på tio, Rhett Butler, med 5,7 miljoner.

Finalbordet är igång. Efter över sextio timmars stenhårt spel är de här, dessa överlevare hittills i pokervärldens motsvarighet till Expedition Robinson. Men det finns inget öråd, inga immunitetshalsband, inga allianser eller andra knep som kan rädda dem: de kommer att tvingas fortsätta som de gjort hittills, att överleva med hjälp av sin skicklighet, sina instinkter och sin förmåga att se in i andra.

Mörkarna är uppe i 60.000–120.000 och anten på 20.000. Det ligger 380.000 i potten innan de ens får titta på sina kort.

Erik börjar bra. Han är snabbt med i en pott där han betar ut 2 miljoner, efter att en kung landat på turn; den andre lägger sig efter att ha tänkt på saken. Strax efteråt vinner Erik en ny pott som dock går hela vägen till syn: Eriks par i åttor står sig.

Potterna ser gigantiska ut, som mångfärgade snödrivor av marker på den gröna filten. Dealern borde ha en skyffel när han ska skjuta över dem till vinnaren.

Kommentatorn fortsätter dock att feluttala Erik Fribergs namn: ”Erick Fry-burgh”. Till slut står jag inte ut längre, utan ber Rickard från Poker Magazine, på andra sidan avspärrningarna, att gå fram och säga till. Det gör susen, åtminstone till ”Free-bergh”.

Erik Friberg fortsätter i samma säkra stil. När nivån är slut, klockan 01.45, är han uppe i över 10 miljoner. Kan det bli Friberg mot Gold, heads-up sent på kvällen den 10:e här i Las Vegas? Det vore en sensation.

Ingen vill bli utslagen här, så hjärtskärande nära det ”riktiga” finalbordet; men till sist blir det Fred Goldberg som i desperation och shortstackad ställer in sina sista 2,8 miljoner på Q-3 från cutoffen, och obarmhärtigt får syn av Lee med K-K som står sig.

Chipfyra

Äntligen, äntligen är spelet slut för dagen. Erik Friberg ligger chipfyra, med 9,6 miljoner i marker, efter Jamie Gold med 26,6 miljoner, Cunningham med 17,8 miljoner, och Lee med 11,8 miljoner.

Strax före sex på morgonen, Las Vegas-tid, med bara tre minuters mellanrum, ringer först SVT och sedan TV4:s Nyhetsmorgon och väcker mig. De har nåtts av nyheten att vi har en svensk på finalbordet i VM, och nu jagar de Erik Friberg. Nej, jag vet inte vilket hotell han bor på. Nej, jag har faktiskt inte hans mobilnummer.

Bägge redaktionerna blir förvånade när de av mig blir upplysta om vad klockan är här borta. Man borde kunna tro att de har koll på tidsskillnaderna här på planeten, men kanske kretsar deras värld bara runt Göran Perssons arsle i Rosenbad, så här i valtider. Jag stänger av mobilen och återvänder till sängen.

Idag, den 9 augusti, är det vilodag för de återstående spelarna. Imorgon ska de stöta ihop på nytt, med bildlikt talat dragna revolvrar. Vildavästernimagen hoppar objuden upp i hjärnan på mig. Det är kanske inte OK Corral, men väl The Rio här i Las Vegas. Och Erik Friberg har möjligheten att ta hem världshistoriens största pokerpott någonsin.

Vi håller tummarna för dig.

Dan Glimne (websport@aftonbladet.se)