Hyllad som en vinnare

Lasse Anrell: Ali vann utan att imponera – Åsa vann över alla experter...

Det blev ingen slakt.

Åsa förlorade mot Ali men hon gjorde det på ett sätt så att varken hon själv, svenska folket eller pappa Ali vid ringside behövde skämmas.

Åsa förlorade – men jublade.

Ali vann – men blev utbuad.

Det gnälldes en del efter matchen att domaren stoppade den för tidigt. Att det kanske till och med var en skandal.

Jag är inte så säker på det.

Åsa försvarade sig inte längre när hon träffats av en hård höger på kinden och en helt ren högerträff i ögat som följdes av en lika hård träff från Alis höger på kinden. Åsa tittade vädjande på domaren för att få hjälp och det var det som avgjorde; hon fick hjälp. Domaren stoppade matchen. Publiken buade och Ali buade men jag tyckte inte det fanns någon större anledning till det.

Och kanske behövde man bara titta på Åsa Sandell just då för att förstå att domaren inte var helt fel ute. Åsa jublade. Hon sträckte armarna i skyn. Som om hon vunnit.

Och det hade hon naturligtvis också gjort.

Hon hade besegrat alla experter á la Paolo Roberto som sa att det här var en missmatch. Jag kallade själv Åsa för slaktoffer för två veckor sen.

Så blev det inte.

Tvärtom. Den 38-åriga kulturredaktören från Helsingborg gjorde en mycket tapper och väl boxad match och i mitt protokoll vann hon till och med en rond, den andra. De övriga var ganska jämna även om de gick till Laila Ali.

Puff Daddy i golfbil

Åsa Sandell gjorde ingenting som någon behövde skämmas för.

Hon gick in i ringen med stark utstrålning. Iskall blick, håret stramt åtdraget, stor, väldig, kraftfull. Jag kunde inte låta bli att tänka på en annan klassisk svensk; Dolph Lundgren gjorde Ivan Drago i Rocky IV och han hade samma utstrålning av sval och kroppslig väldighet.

Det var en lite märklig syn. Åsa var enligt pappren bara fyra centimeter längre men i ringen såg det ut att vara 14. Åsa såg ut som en jätte och legend. Ali mera som en förskrämd kulturredaktör.

Åsa gick in till Bob Marleys ”Could you be loved” och det var ju också en fråga att ställa inför en boxningsmatch.

Laila Ali gick in till Puff Daddy och jag vet inte om det fanns en tanke bakom det för kvällens största intresse rönte trots allt hennes pappa som kördes in till ringside på en golfbil. Väldigt få i hallen ville nog uppleva att han skulle behöva se sin dotter få stryk i ringen.

Däremot ville uppenbarligen väldigt många få uppleva att se en svensk kulturredaktör nerslagen och betydligt mer blodig än vad som nu blev fallet. Buropen visade med all tydlighet det. Domaren blev kvällens loser. Ali tvingades be publiken om ursäkt för att få tyst på den.

– Jag har varit med om det här förr, kvinnliga boxare ska tydligen inte få skadas, sa Ali i ringen och det mesta av buropen tystnade medan Åsa fortsatte att jubla i sin ringhörna.

Två veckors förberedelse

Men jag sörjde inte domslutet.

Det var ju en missmatch. Ali med 21 proffsmatcher mötte Åsa med fem matcher. Fajten gällde ingen titel utan kunde snarare ses som en lansering av Ali och damboxningen i Europa.

Åsa blev inte skadad och det var väl bra så. Hon gjorde en mycket bra match och träffade flera gånger med rena slag, tyvärr inte med något av sina många tunga och mycket hårda slag som hon faktiskt har. Åsa orkade inte. När man såg att hon började andas tungt med öppen mun redan i andra ronden förstod man att hon inte skulle orka så länge till.

Men även det hanterade Åsa bra. Hennes tapperhet när Ali landade sina hårda slag efter det var sensationell.

Ali vann – utan att imponera.

Åsa förlorade – genom att imponera. Hon hade ju trots allt bara haft två veckor på sig för att förbereda sig inför den här matchen.

Damboxningen vann också. Sporten har gått fram enormt mycket på bara några år. För några år sen skrattade publiken åt alla missar och åt hela situationen med catfight.

Nu skrattade ingen; det här var ju boxning på en ganska hög nivå.

Lasse Anrell