Han borde ha berättat det mycket tidigare

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-09

Mats Wennerholm: Allmänheten har svårt att ta till sig att dopning inte var förbjudet på den tiden

Ett 33 år gammalt "brott" är dagens samtalsämne i idrotts-Sverige.

Förre förbundskaptenen Ulf Karlsson må tycka det är oskyldigt att erkänna att han dopade sig 1971.

Men jag tror att den stora allmänheten har svårt att ta till sig att dopning inte var förbjudet på den tiden och att det därför var fritt fram att proppa i sig vad som helst.

År 2004 är det inte riktigt rumsrent att en gång ha varit dopad.

Följ ämnen
Friidrott
tog anabola I går berättade Ulf Karlsson att han tog anabola steroider 1971. Den förre förbundskapten i friidrott tog två olika treveckorskurer av sterioden Dianabol. Ett preparat som förbjöds 1974.

Ulf Karlsson har ju alltid slagits mot dopningen med full kraft och i alla sammanhang.

Jag kan inte säga att han haft fel, då han tidigt attackerade den grekiska friidrotten för att mygla och hålla sig borta vid dopningskontroller.

Inte heller att han gick ut under VM i Edmonton 2001 och sa att han trodde att sex av åtta löpare i 100-metersfinalen är eller har varit dopade.

Historien har gett honom rätt.

Men då bar han fortfarande på sin egen lilla hemlighet.

Naturligtvis skulle han ha gått ut och berättat det direkt då han tillträdde som förbundskapten.

Redan i öppningstalet.

Berättat att han inte visste bättre, att dopning inte var förbjudet på den tiden och att kunskapen om skadeverkningar var lika med noll.

Som ett varnande exempel på hur det aldrig får bli igen, i en tid då det faktiskt fortfarande finns förespråkare för att släppa dopningen fri.

Då hade problemet varit ur världen.

Läkarna skrev ut dopning

Nu blir jag inte särskilt upprörd, eftersom jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt även den värsta dopningstiden i svensk friidrott.

Det är bara 30 år sedan friidrottens landslagsläkare skrev ut dopningpreparat på recept och det påstås att alla svenska friidrottare i OS-truppen i München 1972 hade tillgång till testosteron.

Jag har tillbringat åtskilliga timmar med Ricky Bruch, som berättat hur han och hans träningskompisar injicerade varandra i skinkorna efter träningspassen.

Allt under en tid då dopningen var tillåten och alla sökte nya undermediciner som gjorde dem allt större och starkare, men i många fall allt skörare i psyket, en biverkning ingen ens tänkte på.

Tills slut avgjordes inte mästerskapen av idrottarna själva, utan av läkemedels-företagen.

Ricky Bruch är fortfarande åtta i världen genom tiderna med sitt längsta diskuskast på 71,26, ett svenskt rekord som förmodligen aldrig kommer att slås. Bäste svensk på årsbästalistan 2004 är Niklas Arrhenius som kastade 63,62 i somras.

Försvann här på 80-talet

Ricky är samtidigt en av få som vågat tala öppet om dopningen och han har nog sett mer än de flesta.

På 70-talet var dopningen lika utbredd i svensk friidrott som i andra länder.

Skillnaden är att här upphörde den på 80-talet.

När Linda Haglund åkte fast 1981 blev reaktionen så stark att de flesta förstod det moraliskt förkastliga i att dopa sig.

Förstod att det var var fusk.

Då startade också stavhopparen Miro Zalar och spjutkastaren Kenth Eldebrink den första antidopningsrörelsen bland friidrottare i Sverige. De startade kampanjen "Idrottare mot Dopning", där det ingick att själv bli testad så ofta som möjligt.

Miro har berättat att det inte var helt enkelt, då dopningsprover var dyra att analysera och ingen egentligen var intresserad av att ställa upp med de resurserna.

Det har lett fram till den inställning svenska friidrottare har till dopning i dag.

Svenskarna undviker apotek

De tillhör ett fåtal friidrottare i världen som öppet tar ett aktivt avstånd från dopning och ser det som ett moraliskt ställningstagande.

Man fuskar helt enkelt inte.

Det är det som gör mig så övertygad om att ingen av svenskarna i världstoppen går i närheten av ett apotek, ens för att köpa huvudvärkstabletter.

Ulf Karlssons överraskande erkännande av sina ungdomssynder skadar inte det goda ryktet, men ger naturligtvis bränsle åt alla dem som fortfarande lever i villfarelsen att "alla" dopar sig.

Och den grava missuppfattningen är den största orsaken till att folk fortfarande dopar sig.

Det märks inte minst i USA just nu.

Mats Wennerholm

Följ ämnen i artikeln