Det här blev ju inte den match jag trodde
Ute ur fängelset.
Alltjämt den där lite tyngre och lite drygare storebrorsan som syrligt kan smila fram att fotboll minsann är en sport som går ut på att göra mål.
Det här blev ju inte den match jag trodde.
Jag tycker ju att väl mycket av diskussionen kring det här landslaget baseras på det ständiga mantrat runt utstrålning och attityd – men till slut blev ju det här just en sådan där kväll där inställningen faktiskt var överordnad förmågan.
I exakt samma ögonblick som Sebastian Larsson lurade offsidefällan och sprang in med 1-0-målet drog Ovädret in över Olympiastadion. Och från och med den minuten gick också det här över från fotbollsmatch till underkylt, gyttjigt vinterkrig.
Krävdes mod
Här gällde det att hålla huvudet högt och hjärtat varmt. Här krävdes mod och morske män.
Men ja... Ni såg ju själva. Det var de vitblå spelarna som sköt fram bringorna och gjorde match av matchen.
Sverige såg tungt, trögt och passivt ut. Jagade tomt utan att någonsin komma in i ett fungerande presspel.
Rötan spred sig från toppen – där en demonstrativt oengagerad Zlatan Ibrahimovic lät matchen passera förbi – och blev till en osäkerhet som spred sig genom laget.
Till sist var vi helt utlämnade åt en nybliven 30-åring som återigen demonstrerade varför han snabbt närmar sig 100 landskamper.
Det här var naturligtvis inte någon bra svensk insats – men det var likafullt en match som illustrerade skillnaden mellan två nordiska fotbollsnationer.
Gjort det till en konstform
Finland har gjort det heroiska misslyckandet till en konstform. De har förlorat den här typen av kvalmatcher med uddamålet i årtionden.
Vårt svenska landslag förblir däremot ett lag som med imponerande regelbundenhet får med sig lite mer än de egentligen förtjänar. Noll poäng blir en, en poäng blir tre – och ett missat mästerskap vägs mot fem, sex kvalifikationer.
Inte bra. Inte minnesvärt. Men ett gigantiskt kliv närmare det där livsnödvändiga EM-slutspelet.
Mer begär jag inte av en Helsingfors-kväll i katastroffilmsväder.