Synskadad – klassades som utvecklingsstörd
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-12
Nu jagar Nathalie guld i Peking
PEKING. Mobbad för att hon var klumpig och hånad för att hon inte hängde med i skolan.
– Lärarna trodde jag var dum i huvudet, säger Nathalie Nilsson.
Egentligen var problemet att hon är synskadad.
Till våren tar 19-åriga Nathalie Nilsson studenten från särskolan. En skola hon egentligen aldrig hört hemma i.
Hon är inte utvecklingstörd.
Men det tog det 18 år för läkarna att upptäcka.
– Egentligen är det helt sanslöst att jag ska kunna gå ett helt liv och tro att det är fel på mig för att jag hela tiden får fel diagnos, säger hon.
Två procents syn
Nathalie, som springer 800 m, 100 m och hoppar längd, är synskadad sedan födseln. Hon har två procents seende, men det upptäcktes först när hon var åtta år.
– Jag trodde att alla såg så här dåligt. Visst tyckte mamma och pappa att jag var nära saker men de menade att barn är närsynta och när jag började skolan gav skolsyster mig glasögon. De trodde att det handlade om skärpan, men hela världen var lika disig ändå, jag tyckte aldrig att glasögonen hjälpte,berättar hon.
Och det gjorde de inte heller.
– Istället blev jag mobbad. Lärarna trodde att jag var dum i huvudet och att jag inte kunde någonting. Det slutade i att jag fick börja på särskola och där trivs jag bra. Jag får vara den jag är, men problemet är att jag inte får den kunskap och utbildning som jag behöver och som jag har rätt till. Nu har jag gjort alla tester en gång till och när jag är 18 år får jag reda på att jag inte har någon sådan diagnos som gör att jag ska gå på en särskola, det enda är att jag inte ser.
Vägen tillbaka har handlat mycket om idrott. Tjejen som alltid sprang egna tävlingar i trädgården och byggde en egen höjdhoppsställning hittade sin plats.
Ett ställe där hon var accepterad och där hon faktiskt är en av de allra bästa.
Vid VM vann hon guld i femkamp och silver på 800 meter. Nu representerar hon Sverige i parlaympics.
Klüft som förebild
– Jag har blivit så inspirerad av Carolina Klüft, hon har fått mig att träna mer och jag fick prata med henne i Karlstad och det betydde enormt mycket, säger Nathalie.
– Idrotten har givit mig så mycket och jag har blivit en betydligt starkare person. Förut var jag för snäll. Mobbarna kunde trycka ner
mig och det var nästan så att jag trodde på dem. Nu är det ingen som kliver på mig längre. Jag vet vad jag kan och jag har fått respekt med mina resultat. Nu hoppas jag att jag kan hjälpa andra som har haft samma problem som jag att lyckas inom idrotten, att de kan känna sig stolta över sig själva.
För Nathalie Nilsson är det betdydligt mycket mer värt än en medalj vid paralympics.