Thorén: Två svenska silver – så fantastiskt skönt och befriande
Publicerad 2013-02-25
VAL DI FIEMME. Två svenska silver, två vackra lag på prisutdelningen – av fyra av skidlandslagets stora stjärnor.
Det var en underbar svensk dag i Val di Fiemme på alla sätt.
Men för att trots allt till slut närma mig den ärliga känslan innerst inne lånar jag en kväll som denna Emil Jönssons ord.
”Jag är sjukt nöjd någonstans och ändå missnöjd för jag hade önskat ett guld”
Det finns en fråga som jag har svårt att ställa, som känns som en provokation just i firandets stund; glädjs du över silvret eller är du besviken på guldet?
Jag hörde den flera gånger i går (och ställde den säkert själv i den torktumlare av intervjuer som uppstod efter silverracen) och frågan var på sitt sätt befogad.
Damlaget försvarade ett guld från VM i Oslo och Charlotte Kalla är vassare i skejt.
Herrarna med Marcus Hellner och Emil Jönsson hade stora chanser att utmana Ryssland om guldet. Och Norge missade finalen.
Men så stod vi där med två silver.
Det var fantastiskt, det var skönt, det var befriande.
En stor framgång
Känslorna kom starkt i samband med prisutdelningen.
Då såg jag glädjen i Emil Jönssons ögon och skratt, lyckan i Charlotte Kallas leende, förväntan och glädjen hos Marcus Hellner och en slags salig lycklig trötthet hos Ida Ingemarsdotter.
Det var svenska flaggor här och där – en viftade kronprinsessan Victoria med – i det hav som bara dagen före var så rött . Det var kunglig glans på läktaren, flickvänner med tårar och föräldrar med stolta ögon och varma famnar.
Det var en stor framgång för svensk skidåkning.
Insikten om varför det inte räckte ända upp på översta pallen den här gången var ganska avskalad. Båda de svenska lagen blev slagna av konkurrenter som helt enkelt var vassare.
På damsidan var det nätta Jessica Diggins som satte in guldstöten.
Jag trodde nog att Charlotte Kalla skulle klara av att hänga på Jessica Diggins bättre på sin sista sträcka. När jag frågade Charlotte efteråt om möjligheten inte ökade när amerikanskan tappade sin stav var hon förvånad. Ovetande om att 21-åriga Diggins skejtade en kort stund utan stav, sedan med en alldeles för lång stav innan hon fick rätt längd.
Svenskorna pryder Diggins vägg
Charlotte Kalla hamnade lite fel i positioneringen, orkade inte hela vägen upp och Ida Ingemarsdotter fick inte det drömutgångsläget vi hoppats på.
Oavsett kanske var Kikkan Randall för stark.
USA vann sitt första VM-guld och det var bara ett bevis på den satsning som börjar ge frukt. En satsning som fått näring i Sverige under deras läger tillsammans med de svenska tjejerna. Jessica Diggins log stort när hon svarade på vad samarbetet betytt. ”Jag har fortfarande affischer på de här tjejerna på väggarna hemma, jag tror inte att de vet det...”
På herrsidan levde hoppet längre. Marcus Hellner följde sin plan och grillade sina konkurrenter på främst den sista sträckan.
Emil Jönsson hade inför loppet mörkat skadan som han åkte på under Tour de Ski. Han visste inte om knät skulle hålla, men hade valt att hålla tyst för att inte skapa uppmärksamhet och framstå som att hade något att skylla på.
Emil Jönsson gick ut bra, hade ett guldläge in på upploppet men blev nedspurtad av världens just nu bästa avslutare Nikita Kriukov.
Ryssen är lång, åker stort, har ett bra stäm i stakningen och får snabbt upp stavarna för nästa tag.
Hur Sverige ska ta honom nästa år i OS berättar vi på nästa uppslag.
Tills dess: stanna i känslan av här och nu.
I silverruset.
Det dubbla silverruset.