Kristian Gidlund öppnar en dammlucka av känslor
Publicerad 2013-06-30
Kristian Gidlund, 29, vet om att han ska dö.
Att det är nära.
Och i sitt sommarprat lyckas han sätta ord på det obeskrivliga.
"Sverige är ett land i akut behov av terapi" säger Kristian Gidlund. Hans blogg "I kroppen min" har fram till i dag fått över åtta miljoner besök. Till honom skriver människor om saknad, om dödsskräck, om allt det där de ångrar. Kristian Gidlunds resa mot döden öppnar en dammlucka av känslor.
Gidlund, journalist och trummis, var bara 27 år gammal när han fick diagnosen magcancer. Den tunga tröttheten och huvudvärken från helvetet skyllde han på utbrändhet. I ett rum på Falu lasarett fick han sin dom: "Vi har hittat något i din mage. Något elakt. Kristian, du har cancer."
I sitt sommarprat tar han oss med på resan från de första symtomen: “Det här är mitt vittnesmål från frontlinjen i det krig mot cancern, som är på väg att ta mitt liv.” Via en skärseldsliknande behandling, en omfattande operation, genom hoppet om att bli frisk och fram till nutid. Nu när han vet att han lever på lånad tid. Kristian Gidlund har en unik förmåga att tala om det obeskrivliga. Språket är litterärt och i sin brutala ärlighet, förtrollande vackert. Han talar om sin ångest, att försöka hantera det som väntar. Om kärleken till livet. Om att dödsstäda. Om att ta farväl. "Bara döden skiljer oss åt. Skymta en eld, på ett berg långt där borta."
Några minuter av sitt sommarprat ägnar han åt politik, utifrån hans egen kropps förfall. Han talar om ett klarblått parti som delar ut några hundralappars skattelättnad, till priset av en allt mer nedbruten välfärd. Han kallar sig själv för en kostnad. Alla piller, alla behandlingar. Hade allt varit privat, ur hans egen ficka, hade han aldrig haft råd att leva så här långt.
Det bränner innanför ögonlocken när Kristian talar om sin längtan efter att bli far. Håller ett kärleksfullt tal till barnet han aldrig fick. I mitt twitterflöde talas det om att Kristian Gidlund borde få priser. "Ingen kommer någonsin hålla ett lika fantastiskt sommarprat igen." Ironiskt nog, när priser och materiell ära är det som räknas minst för honom i livets slutskede.