Ludmila: "Grät i fyra år – isolerade mig totalt"

I över 20 år har hon varit tyst. Nu berättar Ludmila Engquist allt.

– Jag mår så dåligt att det inte spelar någon roll för mig. Jag kan inte må sämre än vad jag mår nu, säger den tidigare friidrottsstjärnan.

Engquist ursäktar att hon blir några minuter sen till intervjun. Under den korta promenaden från hotellet till bokförlagets kontor i centrala Stockholm hann hon bli stoppad av folk på gatan.

– Jag vet inte hur jag ska reagera. Ska jag le? Ska jag vara ledsen? Även när folk berömmer mig vet jag inte hur jag ska göra. För det mesta är jag bara tyst.

Vad fick du höra?

– Att livet kan vara svårt och att jag skulle kämpa. Peppande ord.

Hur kändes det?

– Det kändes bra. Men jag har inte förlåtit mig själv så jag känner inte att berömmelse känns rätt. Så då vill jag undvika det. Jag är inte bra. Jag är inte här för att jag är bra. Jag berättar att jag har gjort fel och att jag inte mår bra på grund av det.

Aktuell med ny bok

Hon är aktuell med sin nya självbiografi – ”Ludmila – Svenskare kan ingen vara” – som har skrivits tillsammans med Johar Bendjelloul och Henrik Johnsson. Efter drygt två decennier av medial tystnad bestämde sig 60-åringen för att åter ta plats i offentligheten. Hon var redo att plockas isär och gå sönder för att kunna bli hel för första gången, som hon beskrev det i boken.

Så hon berättade.

Om varför hon valde att dopa sig för att slippa bobsatsningen. Om den statssanktionerade dopningen i Sovjetunionen. Om grannpojkens sexuella övergrepp när hon var fem år. Om våldet och alkoholismen i hemmet. Om den sovjetiske landslagsledaren som utnyttjade henne sexuellt. Om cancern som är tillbaka för tredje gången. Om depressionen och självmordsförsöken.

– Jag mår så dåligt att det inte spelar någon roll för mig. Jag kan inte må sämre än vad jag mår nu. Så det hjälper mig. Vill jag leva vidare eller vill jag inte? Det får tiden visa. Men det kan i alla fall inte bli sämre. Så är situationen. Sedan har jag min hälsa, jag vet inte hur länge jag kan vänta.

Engquist beskriver de senaste åren som extremt tuffa med bland annat en sviktande hälsa och skilsmässan från sin tidigare man och tränare Johan Engquist.

– Varje dag blev det svårare och svårare att finnas. Jag grät i fyra år. Jag isolerade mig totalt.

Tungt att berätta

Hon har pratat med många psykologer genom åren men upplever inte att det hjälper. Det enda som har hjälpt någorlunda är en psykolog som har flytt från kriget i Ukraina och som jobbar mycket med personer i fängelse. Med hjälp av olika modeller för hur hon rent fysiskt ska röra ögonen upplever hon att det blir lättare att slappna av om nätterna när tankarna är som mörkast.

Att skriva boken har varit jobbigt. Men för Ludmila Engquist har det varit viktigt att få berätta.

– Det har varit mycket fokus på dopningen, men jag vill visa hela berättelsen. Hur jag levde och varför det blev som det blev. Att jag berättar sanningen för mig själv. Att jag kan förlåta mig själv. Det är det svåraste.