Lindahl inför avgörandet: "Kan nog gå åt h-e"

Hedvig Lindahl har varit Sveriges straffhjälte förr.

Men i Algarve Cup-finalen klev målvakten för första gången själv fram och krutade upp den sista svenska straffen i nättaket.

– Jag tänkte nog ”oj då, det här kan nog gå åt helvete”, säger Lindahl efter Sveriges första seger i Algarve sedan 2009.

Sverige förlorade OS-finalen mot Kanada i somras efter straffar, och efteråt har Hedvig Lindahl berättat att hon ångrar att hon inte räckte upp handen och sade att hon ville slå en straff.

I Algarve Cup-finalen fick hon chansen.

Efter att båda lagen satt sina första fem straffar kastade Sverige in sin joker för att slå den sjätte.

Och till synes stensäker klev 38-åringen fram och dundrade upp bollen i nättaket.

– Vi pratade om vem som skulle lägga den sjätte straffen, och då var det någon som sade att Hedvig ville. Så då sade jag att den kommer hon bara smälla in med målvakt och allt. Och det gjorde hon, säger lagkaptenen Caroline Seger, som satte en straff under ordinarie tid och ytterligare en i straffläggningen.

– Och det är skönt att ha en sådan som Hedvig, man vet att så länge vi gör vårt jobb så kommer Hedvig rädda en straff eller två. Hon gör det i dag igen.

”Vad ska jag göra?”

Men riktigt så enkelt var det inte, erkänner Lindahl när hon ska beskriva sitt första landslagsmål.

– Om jag ska vara helt ärlig tänkte jag ”Vad fan ska jag göra nu? Äh, jag kör på kraft”. Och jag tänkte nog ”oj då, det här kan nog gå åt helvete.” Men jag körde som på träning, så jag tänkte inte så mycket mer på det, säger Lindahl.

Av bara farten räddade hon sedan Annamaria Serturinis straff, och sedan var den svenska titeltorkan i Algarve Cup historia. För första gången sedan 2009 tog Sverige hem turneringen.

För Lindahl var det en skön avslutning på den här landslagssamlingen, inte minst med tanke på att hon hamnat i frysboxen hemma i Atlético Madrid, där hon inte spelat sedan den 23 januari.

– Det är klart att det hade kunnat vara annorlunda, jag hade kunnat sitta på bänken här med och inte ha haft den här upplevelsen. Det är skönt, det känns som att jag blir använd här. Så det var kul. Sedan vet jag inte om det har någon påverkan för min situation i klubblaget. Men i dag var det roligt i alla fall, säger Lindahl.

Finalen var ändå inte en av Sveriges mer imponerande insatser. Första halvlek var rentav dålig, och Sverige mäktade bara med ett skott på mål under de första 45 minuterna.

Helt nytt lag

Förbundskapten Peter Gerhardsson bytte ut hela laget jämfört med söndagens 4–0-seger mot Portugal, och den nya, något reservbetonade konstellationen fick det inte att stämma.

Italien såg piggare, rappare, mer distinkt ut. Och när Olivia Schough slarvade nära det egna straffområdet i den 18:e minuten, högg italienskorna direkt. Barbara Bonansea snodde åt sig felpassningen och skickade fram bollen till Valentina Giacinti, som placerade in 1–0 i det bortre hörnet.

Då såg det ut som att den fina sviten med 25 raka landskamper utan förlust under ordinarie tid skulle ta slut. Men efter paus lyckades svenskorna rycka upp sig tillräckligt för att ta matchen till straffar.

Peter Gerhardsson bytte in Caroline Seger, Stina Blackstenius, Amanda Nildén och Lina Hurtig efter en timme, och det fick effekt.

Lina Hurtig, framspelad av Kosovare Asllani, ordnade straff i den 71:a minuten, och Caroline Seger klev fram och satte säkert 1–1.

Sverige gick för ett segermål, men fick nöja sig med att göra upp om titeln i en straffläggning.

Och där fick Hedvig Lindahl, som så många gånger förr när det vankas straffar, en avgörande roll. Själv vill hon dock lyfta upp Caroline Seger, Kosovare Asllani, Stina Blackstenius, Emma Berglund och Filippa Angeldahl, som alla satte sina straffar.

– Det blir fel att bara prata om mig för alla som satte våra straffar före mig gjorde det väldigt bra, de höll det levande genom väldigt bra straffar. De ska också ha eloge, liksom Lina som fixade straffen tidigare i matchen, säger Lindahl.