Många utmaningar för fred i Syrien

Syrien. FN med USA och Ryssland i spetsen försöker mäkla fred i Syrien. Förhoppningen är att ena de fraktioner som strider mot regimen och få till en övergångsregering. Men vägen dit är lång och kantad av motstridiga intressen.

Samtidigt som kriget fortsätter att krossa liv och drömmar ska parterna snart mötas i Genève för att försöka nå en lösning. Pådrivare är som så många gånger tidigare USA och Ryssland - två stormakter med vitt skilda agendor, på varsin sida i konflikten.

Tanken är att samtalen mellan parterna ska inledas den 25 januari för att sedan mynna ut i en överenskommelse om en övergångsregering och en ny konstitution. Nästa steg är att det senast 1,5 år senare ska hållas fria val, en plan som ifrågasätts.

– Vi får inte fred i Syrien inom ett år, förhandlingarna kommer att ta längre tid än så, säger Rickard Lagervall, Mellanösternkännare vid Lunds universitet.

Inte heller den prestigefyllda tidskriften Foreign Policys analytiker Aaron David Miller tror på tidsplanen. Den är snarare att se som en anpassning till USA:s president Barack Obamas mandatperiod, som löper ut nästa år, skriver han i en artikel.

Det vore en politisk triumf för Obama att säga att han bidragit till ett slut på konflikten. Men enligt Miller är det fullständigt orealistiskt, en lösning är åratal bort.

Rysslands roll

Frågan om Rysslands roll i Syrien är också omtvistad. President Vladimir Putin stödjer Bashar al-Assads regim och trots att Moskva bombar extremiströrelsen Islamiska staten (IS) har en stor del av landets insatser i Syrien hittills inriktats på att bomba oppositionsgrupper.

För några veckor sedan dödades till exempel den mer moderate Zaran Aloush, ledaren för den mäktiga rebellgruppen Jaysh al-Islam, av ryska bomber i Damaskus förorter.

– Rysslands främsta intresse är att bevara sin marinbas i Medelhavet och därför vill de ha kvar regimen, eller något som påminner om den, säger Lagervall.

Enligt Foreign Policy (FP) är en del av den ryska agendan, likt Turkiet, att med kriget i Syrien skapa nationalistiska strömningar på hemmaplan.

Iran och Turkiet

När det kommer till två av de andra huvudaktörerna, Iran och Turkiet, är deras motiv inte heller odelat positiva för det syriska folket. Turkiet är en uttalad motståndare till al-Assad och till IS, men har lagt mer krut på att bekämpa kurdiska PKK.

Iran, å sin sida, ser al-Assad som en viktig allierad. Syrien utgör nämligen en viktig länk till Libanon där Iranstödda Hizbollah finns och som fungerar som motvikt till ärkefienden Israel. Precis som i fallet Ryssland spelar landet dubbelspel i fredsförhandlingarna då de både deltar och motarbetar fredsavtalet, enligt FP.

Situationen försvåras ytterligare av rapporter om hungersnöd i Syrien och den senaste tidens upptrappade konflikt mellan det shiitiskt dominerade Iran och sunnidominerade Saudiarabien.

Iran reagerade starkt på att Saudiarabien avrättat 43 påstådda al-Qaida-terrorister och fyra personer från den shiamuslimska minoriteten, bland dem regimkritikern Nimr al-Nimr. Saudiarabien har tillsammans med Bahrain och Sudan brutit de diplomatiska förbindelserna med Teheran.

Den syriska oppositionen

Sist, men inte minst, kommer de olika rebellgrupperna in i bilden. De utgör en avgörande faktor för en lösning på konflikten, men har vitt skilda agendor. Vissa anses vara lika onda som IS, enligt en rapport från den amerikanska tankesmedjan Centre on Religion & Geopolitics.

En nybildad kurdisk-arabisk allians anmälde på söndagen sitt intresse av att delta i fredssamtalen i Genève.

– För oss är det mycket viktigt att alla delar av den syriska oppositionen har lika rätt att delta i de framtida förhandlingarna, säger Haytham Mannaa, ledare för Syriens demokratiska råd.

Även om IS krossas, har det krigshärjade Syrien att förhålla sig till fem år av rädsla, ilska och hat. Att ena invånarna i ett allt mer splittrat land är - milt uttryckt - en utmaning.

TT