Skakande skildring av krigets Syrien

Syrien. Hon har inte varit där sedan hennes vänner och kollegor halshöggs av Islamiska staten. Men krigskorrespondenten Janine di Giovanni låter oss inte glömma Syrien för det. I en ny bok skildrar hon de tidiga åren av det krig som slitit landet i stycken.

Rapporteringen om det syriska inbördeskriget har i stor utsträckning förvandlats till ett slags sportrefererande med noggrant redovisade siffror över allt från antalet döda och skadade, till hur många som drivits på flykt.

Mer sällan hörs röster från de drabbade, som lever sina liv långt bortom förhandlingsbord och politiska floskler. Men i Janine di Giovannis reportagebok träder en rad syriska öden fram med smärtsam tydlighet.

– Det är så lätt att vi går upp helt i våra egna liv, och tappar identifikationen med människorna som lever i det här just nu. Men folk borde inte bläddra förbi artikeln om Syrien vid frukostkaffet. Den här konflikten påverkar oss alla, särskilt i Europa, säger di Giovanni som är i Sverige med anledning av att boken släppts på svenska.

Skakande vittnesmål

I krigskorrespondentens syriska mikrokosmos får vi träffa oppositionsaktivisten Nada som genomlevde säkerhetspolisens tortyr genom att låtsas att de övade judogrepp på henne.

Juridikstudenten Hussein vittnar i sin tur om hur han efter att ha gripits av regimen tvingades sova ovanpå döda och om hur hans tarmar plockades ut ur magen, bara ett par av flera brutala övergrepp.

Samtidigt är förnekelsen utbredd bland välbeställda Damaskusbor som obekymrat festar vidare medan röken stiger från förorterna.

– De finaste orden jag vet är "du är inte ensam". För de här människorna är det som om de själva och allt de gjort håller på att raderas från jordens yta. Det är inte bara det att människor dödas, utan alla deras minnen tas ifrån dem. Jag skrev den här boken för dem.

Farligt arbete

Janine di Giovanni har lång erfarenhet av rapportering från många av världens våldsammaste konflikter. Med åren har arbetet som krigskorrespondent blivit allt farligare och i Syrien har många journalister kidnappats och dödats, bland annat di Giovannis vän Steven Sotloff som mördades av Islamiska staten 2014.

På bara några månader förändrades Syrien radikalt. När hon lämnade Aleppo för sista gången tog Janine di Giovanni bilder inuti sitt i huvud för att senare kunna minnas ett land som inte längre existerar.

– Det sorgligaste är att revolutionen, som i stort sett startade fredligt, kapades av jihadister. Det förändrade också vårt jobb. Tidigare halshöggs inte journalister. Jag vill tillbaka till Aleppo, numera helvetet på jorden med allt flygbombande, men jag är inte självmordsbenägen.

Minnen av krig

I boken finns också personliga inblickar i hur arbetet som krigskorrespondent tenderar att ta över ens liv. Som när Janine di Giovannis son var nyfödd och hon inte kunde förmå sig att klippa hans naglar eftersom hon påmindes om en irakisk man som fått sina bortslitna. Sonens ankomst fick henne att inse vilket mörker som ryms i världen och hon övervägde att göra ett heltidsjobb av att vara stationerad i Paris.

Men den så kallade arabiska våren drog henne tillbaka in i korrespondentlivet med full kraft. Och även om Janine di Giovanni bunkrar vatten och antibiotika i skafferiet, och har en noggrann katastrofplan i händelse av en attack, lever hon ett ganska vanligt liv på hemmaplan - tills det är dags för nästa resa.

– Det är inte roligt att åka till de här ställena, men det är den jag är och vad jag gör. Det går inte riktigt att få ut guldkornen i en historia utan att vara på plats. Och när det gäller Syrien är jag obeveklig, jag tänker inte hålla tyst.

TT