Skandaler fäller sällan ministrar

Politik. Ett och ett halvt år in i mandatperioden gör Stefan Löfven sin första regeringsombildning. Ministeravhoppen kom sent, jämfört med flera av företrädarna.

Fredrik Reinfeldts (M) rekord som ny regeringschef är svårslaget. På mindre än två veckor avgick två ministrar. Handelsminister Maria Borelius (M) hade bland annat anlitat svart arbetskraft och kulturminister Cecilia Stegö Chilò (M) hade under många år inte betalt tv-licensen.

Inom ett år hade också försvarsminister Mikael Odenberg (M) stegat ut från regeringen efter en konflikt om försvarspolitiken.

Persson sticker ut

Men jämfört med Göran Perssons (S) tio år som statsminister framstår alla andra regeringschefer som försiktiga vad gäller ministerbyten.

– Han sticker ut i det här sammanhanget. Han var en väldigt flitig ombildare. Han använde det som ett viktigt instrument i att förnya regeringsarbetet, för att stuva om och skaka om, säger Thomas Persson, statsvetare vid Uppsala universitet, som studerat regeringsmakten.

Fråga till exempel Margareta Winberg (S) om Perssons osentimentala personalpolitik. Hon fick plötsligt lämna vice statsministerjobbet för ambassadörsresidenset i Brasilien. Och 2004, en bit in i mandatperioden, började Göran Persson prata om att toppa laget inför valet 2006. Ministrarna hölls på halster i fyra månader innan de fick veta om de fick behålla jobbet i den stora regeringsombildning som följde.

Även om ministrar kom och gick i Fredrik Reinfeldts regering var det en annan typ av regeringsombildning, säger Thomas Persson. Fredrik Reinfeldt fick, liksom Stefan Löfven nu, mer reagera på partiledarbyten och ministrar som avgick.

Ovanliga skandaler

Thomas Perssons och kollegan Hanna Bäcks forskning visar att skandaler är ett relativt ovanligt skäl till att ministrar avgår. Men de får stor uppmärksamhet och det är lätt att komma ihåg Mona Sahlins (S) Tobleroneaffär, Laila Freivalds (S) rekord på två ministeravgångar, Sven-Otto Littorins (M) påstådda sexköp, och Sten Tolgfors (M) avhopp efter Saudiaffären.

Även politiska motsättningar är ett ganska ovanligt skäl, men orsakar uppståndelse. Erik Åsbrink (S) störtade exempelvis ut i vredesmod från finansdepartementet och Olof Johansson (C) avgick i protest mot att Öresundsbron byggdes.

Det är också ovanligt att motivera en avgång med att ministern presterar dåligt. Men det skälet kan förstås dölja sig bakom den betydligt mer vanliga orsaken att ministern får ett annat jobb.

Forskningen visar även att ministrar som har riksdagserfarenhet överlever längre. Det tros bero på att de i sin politiska gärning har granskats under längre tid. Men för bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) och klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) hjälpte dock riksdagserfarenheten föga.

Inte bara ledarstil

Nu återstår att se om Stefan Löfven gör en större regeringsombildning än vad krisen i Miljöpartiet tvingar honom till.

– Frågan är om det ligger i Löfvens ledarstil att göra stora, och kanske äventyrliga, förändringar, säger Thomas Persson, med tillägget att man inte ska luras att tro att det bara handlar om ledarstil.

En annan viktig faktor är att Stefan Löfven, liksom Reinfeldt och tidigare Carl Bildt, leder en koalitionsregering.

– Då får statsministern i praktiken ett mindre handlingsutrymme. Han måste även ta hänsyn till de partier som ingår i koalitionen, säger Thomas Persson.

TT