Vi söker ensamhet - bland alla andra

För ett tag sen spontanköpte jag boken ”Broken English”, en bok om felsägningar och felstavade skyltar på engelska. Det finns anledning att betvivla äktheten i en del citat som känns mer som internetrykten utan källor än som verkliga skyltar. Trots det har jag fastnat totalt för ett (påstått) citat från en italiensk hotellbroschyr:

”This hotel is renowned for its peace and solitude. In fact, crowds from all the world flock here to enjoy its solitude.”

(Ungefär: ”Detta hotell är välkänt för sin stillhet och enslighet. Faktum är att folkmassor från hela världen flockas här för att njuta av ensligheten.”)

Jag tycker att formuleringen är så skön att jag vill rama in den. Precis så är det ju. Lugn och ro har blivit en sådan lyxvara att folk trängs på ungefär samma platser för att finna det.

Jag minns en olycklig dag 2001 när jag, maken och en kompis bestämde oss för att bestiga ett av La Palmas högsta berg. Jag är inte sportig, men fick plötsligt för mig att det var en strålande idé. 2?230 meter lät ju inte så högt.

Det var skitjobbigt. Kanske bland annat för att vi hade noll koll, fel skor och bara en halv liter vatten med oss, trots att det var mitt i kanariska högsommaren.

Det som höll mig uppe under den hopplösa vandringen (”Nu är vi väl framme? Nej det var vi tydligen inte? men nu då? Nähä?”) var drömmen om att stå ensam högst uppe på berget, blicka ut över de andra öarna och känna mig som en erövrare.

När vi till sist kom upp möttes vi av en tysk familj som tittade fram bakom en lavasten. De hade fotriktiga kängor, vandringskäppar och ropade glatt ”Guten Tag!” åt oss. (Som jag minns det bar de även tyrolerhattar, men jag tror att det är fördomsfulla fria fantasier från min sida.)

Nu kan jag skratta åt det. Det gjorde jag definitivt inte då. De hade förstört precis allt! Det var ju precis såna som de jag ville slippa genom att båtluffa till en av Kanarieöarnas minst exploaterade öar och plåga mig upp på ett berg.

Genom åren har jag gjort en mängd patetiska försök till att hitta någon oupptäckt paradisisk plats för bara mig. En desperat grej var att sova i Rajasthans öken. På morgonen kunde jag och polarna yrvaket skåda hur turistgrupper klapprade förbi på kameler.

Det som tidigare hade känts som ett äventyr blev ungefär lika rafflande som att tälta på gräsplanen utanför sommarstugan.

Inte ens på makens familjs skärgårdsö, som ligger så avsides det går att komma, får man vara ifred. Det finns inga grannar, inte dricksvatten, inte el, ingen mobiltäckning.

Vid lappsjuka måste jag åka båt, sen bil och sen båt igen för att komma till något som över huvud taget liknar en tätort.

Trots isoleringen kollade ändå ett helt jaktlag in genom fönstret när kompisen stod naken i sovrummet.

Jag har sedan länge kastat in handduken och insett att jorden är överbefolkad. Platser jag tycker är lugna och mysiga kommer ett helt gäng andra typer också garanterat att falla för.

Det är bara att vänja sig vid att flockas för att njuta av ensligheten.

Terris topp-tre

Här har du störst chans att njuta av stillheten: