Den kvällen dansade vi i nya rastaflätor

Mitt flyg från Barcelona landade i Senegals huvudstad runt halv två på natten efter byte i Lissabon. Hade väntat mig att mötas av tropisk värme, men mitt i natten var det faktiskt jättekallt.

Min plan var att åka till hamnen och ta en båt vidare till södra Senegal. Att få veta hur man tar sig dit från flygplatsen var dock inte det lättaste mitt i natten – alla gav olika besked. Flera senegaleser avrådde mig från att åka båt över huvud taget eftersom det nyligen hänt en stor båt­olycka.

Efter ett tag gick jag in i en affär nära flygplatsen för att fråga om hjälp. Började prata med en kille vid namn Salu som jobbade där. Till sist erbjöd han mig att övernatta på en madrass i affären. Jag sov gott.

På morgonen bjöd min nyvunne vän på frukost: nybakat vitt bröd med smör och kaffe. Vid det här laget hade jag upptäckt att jag inte kom så långt på engelska i det wolof-/fransktalande landet, men som ensam vit behövde jag inte direkt kämpa för att få kontakt.

Tog en promenad på stranden med Salu och träffade hans kompis Abass som bjöd hem mig på lunch.

Resan dit gick på klassiskt afrikanskt vis – i en helt fullsmockad buss med djur, bebisar och mat överallt. Trångt som sjutton och konduktören hängande utanför!

Kände mig som hemma direkt hos Abass och hans familj, ledd av ”Big mama” Jocey. Lunchen lagades av systrarna i stora byttor i ett hörn på gården. Maten slevades upp i en stor skål som delades av familjen och de närmaste grannarna.

Jag blev erbjuden att bo över och tackade glatt ja.

Efter att ha klurat ut var man kissar, tvättar och sover – vilket inte alltid var så lätt – gick jag till stadens hantverksmarknad. Massor av små stånd med trummor, statyer och annat kul i trä – imponerande vad man kan göra med en yxa.

Jag är visserligen omusikalisk, men föll ändå för en jembe (stor trumma) på åtta kilo. Släpade hem den genom sanden och somnade utmattad med de minsta barnen på en av husets två sängar.

Vaknade framåt kvällen av telukt och skratt. Satte mig i den muntra ringen och försökte minnas namnen på alla mina nya vänner. Kvällsaktiviteten blev dans i nygjorda rastaflätor till rytmen av trummor.

Jag stannade en månad i Senegal där jag bodde hos Abbas familj, syskon, mostrar, kusiner med flera. Landets djur och natur var imponerande – men framför allt människorna. Vilken gästfrihet!

För att vara på den säkra sidan hade jag alltid mina flygbiljetter i en magväska med mig – men det visade sig faktiskt vara det farligaste på resan.

När jag skulle åka hem upptäckte jag nämligen att all text hade nötts bort på dem??

//Vickie Jochimsen