Att hyra: bed & box för fyra

Ridleden genom Halland slingrar sig fram mellan klöverfält och granskog

Från Kungsbacka till Laholm.

657 kilometer ridled genom hela Halland.

Vi sadlade hästarna och bokade bed & box för två dagar.

Malin och jag har känt varandra i snart tio år. På den tiden var det hästarna som tog stor del av vår lediga tonårstid. Vi red långa skogsturer och släpade gladeligen höbalar och tunga vattenhinkar.

Nu för tiden är det jobb och hus som tagit över. Vi är inställda på att ridsemestern kommer gå hårt åt våra otränade muskler. Men vi har planerat för många pauser och termosen är fylld med nybryggt kaffe.

Hästarna hyr vi på Sembs mölla i Asige, söder om Falkenberg. Här driver Ingela och Björn Ljungek ett travstuteri och är samtidigt eldsjälar för Hallands ridled. Tillsammans går vi igenom ridvägen på kartan. Ryggsäckarna är packade med regnkläder, kamera och hovkrats.

Med hästtransport tar vi oss till vår valda utgångspunkt vid Ästad gård. Härifrån är det cirka fem och en halv mil tills vi ska vara tillbaka eftermiddagen därpå. Hästarna Isidor och Max är ivriga att komma iväg.

–Det är bara att följa skyltarna. Ring om det blir några problem, säger Björn Ljungek och vinkar av oss.

Ridleden slingrar sig mellan klöverfält och genom granskog. Hästarna känns lugna och trygga. Vi blir omkörda av tunga timmerbilar utan att de reagerar. Men plötsligt hoppar ett rådjur fram: Isidor stelnar till och spärrar upp näsborrarna.

Vi skrattar och stämmer upp i en klassisk trallvänlig visa.

– Karl den tolfte hade hundratusen man...

Den truddelutten visar sig komma väl till pass fler gånger under färden. När sittknölarna börjar värka och musklerna skriker av trötthet gör några enkla sångövningar underverk för humöret.

Vi stannar för lunchpaus hos Inger och Arne Carlsson i Lunden. De har egna connemaraponnyer och vatten till våra hästar. Årets första rabarberpaj smakar ljuvligt och med nya krafter sitter vi åter upp i sadeln.

På flera ställen sammanfaller ridleden med vandringssträckan Hallandsleden. Tyvärr är det ofta dåligt skyltat och varje ny ridledsskylt ger upphov till diskussioner om åt vilket håll pilen faktiskt pekar. Vi plockar fram kartan och hästarna passar på att tugga maskrosor från vägkanten. Det visar sig vara väldigt långt. När vi ridit på asfalt i över två timmar börjar humöret tryta.

– Lycka är en grusväg, säger Malin.

Så plötsligt svänger vägen av in i skogen och vi jublar.

Hästarna vaknar snabbt till liv medan vi travar på skogsstigen.

Men när det är dags att korsa vadstället över Ätran är det tvärstopp. Doppa fötterna i rinnande vatten vill de inte. Vi lockar och försöker övertala.

Hästarna blankvägrar i 20 minuter –Ì´0;sedan knatar de plötsligt över som om det inte var något problem alls.

Klockan har hunnit bli sen eftermiddag och vi undrar om vi någonsin ska komma fram till Sjönevads gästgiveri, där vi ska tillbringa natten. En vägskylt visar att vi har tre kilometer kvar. Det betyder minst en halvtimmes ridning.

Malin kvider av träningsvärk och kravlar sig av hästen. Vi bestämmer att det är dags för kaffepaus.

De sista kilometerna är sega och gästgivargården efterlängtad. På trappan står Erik Larsson och hälsar oss välkomna.

– Här har varit gästgiveri sedan drottning Kristinas tid på 1600-talet, säger han stolt.

Dagen efter vaknar vi med stela leder. Ändå känner jag mig förväntansfull inför ytterligare en dags ridning. Kartan säger att det är en betydligt kortare sträcka i dag.

I dag är det mindre asfalt och mer skogsstig. Men den stora stolta skogen har tyvärr fått sig en törn. I orkanen Gudruns spår ligger stora granar kors och tvärs som plockepinn.

– Många turister vandrar i området, men i år lade vi ner marknadsföringen, berättar gästgivare Erik Larsson.

Alla vi möter vinkar. Timmerförarna saktar farten och näktergalen kvittrar. Vi är inne i Falkenberg, hästkommunen. På varannan gård möter vi hästar.

På denna sida kommungränsen blir skyltningen bättre och det är inga problem att hitta rätt väg i skogen. Vi stannar för att äta vår medhavda lunch. Men hästarna känner igen sig och är ivriga att komma hem.

Himlen blir gråmulen och vi hinner hem innan de första regndropparna börjar falla. Vi är i mål.

Katharina Brunat (resa@aftonbladet.se)