Nu reser vi för att slippa upplevelser

helskärm

Får jag be om störssssta ... möjliga ... tysssstnad.

Jag reser runt på kanarieön El Hierro som bokstavligen är världens ände. I alla fall trodde sjömännen det på den tid då man också föreställde sig att jorden var platt. Efter Hierro, nollmeridianen, kom stupet ner i oändligheten.

Ön ger onekligen en känsla av världens ände. Svart lava, stillhet – inte ens vid den största sevärdheten (El Sabinar, ett fält av märkliga knotiga träd som deformerats av många års blåst) hittar man andra turister. Vid ett tillfälle tar jag och mina reskamrater en lång promenad mitt på bilvägen. Vi möter ingen bil alls.

På El Hierros Ekomuseum möts vi av en skylt som uppmanar oss till tystnad – SILENCIO. Här hör man på sin höjd vågornas brus. Ändå känner kommunen sig tvungen att skylta för tystnad. Hur tyst måste det bli? Hur tyst måste det bli innan de blir nöjda – och innan vi känner oss avkopplade?

Sedan ett par år kan du boka plats i en ”tyst tågvagn” på SJ. Där får ingen snacka i mobil, samtal ska ske med låga röster (helst inte alls) och Ipoden bör inte läcka ljud.

Jag skrattade när jag läste om tyst-vagn-nyheten. Det lät så överspänt. Vad jag inte visste var att SJ för en gångs skull var rätt ute.

För en av de stora resetrenderna är tystnadsturism – eller ”tinnitusturism” som en vitsig redaktör uttryckte det. Det som lockar är inte längre jetski, vinprovningar och skumpartyn. I vårt upplevelsespäckade samhälle är det snarare högstatus att resa långt och betala bra för att slippa uppleva något alls.

I augusti bodde jag och maken på en fantastisk norrländsk fyr som har salufört sig genom att inte erbjuda något utom utsikt. Fyrvakterskan själv berättade hur hon måste anstränga sig för att hålla al

la event-entreprenörer borta. ”Nej, vi ska inte erbjuda bergsklättring. Nej, inga överlevnadskurser. Nej, inte heller fisketurer. Det är bra som det är.”

Hon överväger att sätta upp en störningsmast på fyrön, så att mobiltäckningen ska bli om möjligt sämre än den är nu.

Bakåtsträvare? Nej, snarare ett marknadsgeni. Får hon upp masten kan hon fördubbla rumspriserna, jag lovar!

En god vän ska snart åka på retreat i Norduppland. Om jag har förstått saken rätt så rör det sig om något slags halvhemligt sällskap av mediafolk som ska bo på en gård i två dagar och iaktta tystnad. För det betalar deltagarna 3000 spänn per person.

– Tre lakan för att bara hålla käft? utropar jag klentroget. Jag hoppas att det i alla fall blir god mat och sköna sängar.

– Jag vet inte, det har inte varit tal om mat och hur vi ska sova.

Vad kan man säga? Någon tjänar grova pengar på löjligt enkla koncept; Konceptet Ingenting. Jag ska kanske börja hyra ut makens ärvda torp – som varken har el, vatten eller mobiltäckning – till slutkörda företagsledare som ”behöver komma nära naturen och sig själva”. Affärerna kommer att gå lysande.

Allt handlar bara om hur man förpackar varan.