Snälla, låt mig slippa välja!

Det som tidigare ingick är i dag tillval du måste betala för

V i lever i valmöjlighetens tidevarv. Även när det gäller charter. Vill du slippa sitta nära barnfamiljer? Det går! Vill du ta med extra bagage, ha extra gott om plats för benen och ta med vovven? Inga problem, bara du öppnar plånboken på vid gavel. Inget fel med det (även om jag tycker att barnfamiljer inte är något i jämförelse med flygplansfyllona eller ”gökungsgrannar” – de som successivt försöker ta över ditt säte under resan).

Däremot är jag inte lika imponerad när man tar bort saker som tidigare ingått i priset och presenterar dem som en ”valmöjlighet” som du måste betala för att få. Någon smart person har lånat Ryanair-konceptet utan att riktigt komma ner i Ryanairs låga priser.

Mat, dryck och transfer har smygande blivit ”tillvalsprodukter”. Nu ser vi samma händelseutveckling med bagaget. När jag och väninnan flög på citysemester förra året fick vi betala extra för att ta med oss paraplyvagnar och när min mamma reste utomlands förra veckan fick hon betala för att överhuvudtaget checka in bagage.

Hela grejen påminner mig om när jag senast semestrade i Polen. På många restauranger finns ett superbilligt basutbud, men så fort du vill ha något som helst utöver ”kött/fisk och potatis och en flaska öl till” är det bara att slanta upp dina zlotys. Då vill jag understryka att vi inte begärde att få fisken skuren i stjärnform eller potatisen marinerad i färsk rosmarin. Vi bad om normala saker som glas, salt, servett och nyckel till gästtoaletten. (Låt er dock inte avskräckas: jag älskar verkligen Polen.)

Det är för övrigt inte bara själva transporterna som nu har blivit fyllda av ovälkomna valmöjlighe

ter. Det är hela vistelsen. När min väninna kom och hälsade på oss i Spanien såg hon fram emot en lugn vecka. Vanligtvis har hon ett hektiskt jobb där hon måste fatta viktiga beslut i stort sett varje minut.

I Spanien ville hon bara flyta med.

Glöm det. På hotellet pepprades hon med frågor om hennes familj ville ha teve till en extra kostnad, om de ville byta rum till ett med havsutsikt mot ett utsiktstillägg och vilken sorts försäkring hon ville ha till hyrbilen de bokat.

– Hur och vart ska jag åka om jag bara vill slippa bestämma

saker hela tiden? stönade hon.

– Prova med all inclusive,

föreslog någon.

Skulle inte tro det. All inclusive må vara en av årets hetaste resetrender, men min erfarenhet är att det oftast är ”Ganska mycket, men långt ifrån all inclusive”, vilket gör att det blir ännu mer att ta ställning till. Ska vi äta microtinad pizza som ingår för alla all inclusive-gäster, eller springa upp på rummet och hämta plånboken för att köpa något från den goda tilläggsmenyn? Vill vi plaska i den överfulla i poolen eller lägga till 20 euro för ett spakit, som innehåller utlåning av badrock, fula tofflor och femton minuter i bubbelpool?

Nej, all inclusive räcker inte långt för min sönderstressade väninna som gärna betalar extra för att få checka in, äta på flyget, bli hämtad med transferbuss, ha havsutsikt och teve på rummet utan att behöva ta ställning till varje moment.

Jag hoppas nästa resetrend blir No Choise Travel – all inclusive på riktigt.