Avslöja guideboken med Googletricket

Många har en romantisk bild av resejournalistens vardag. Man får se så många platser, träffa en massa folk och uppleva spännande saker.

Yeah, right!

De flesta resereportrar har inte varit i ett annat land för att se. De har varit där för att ha sett, lite som att åka motorcykel genom ett museum. Bila till den fantastiska stranden, ut och anteckna om det finns glass och duschar, in i bilen igen för att åka till den välkända restaurangen där man tar en titt på menyn innan det är dags för att spana in fem sevärdheter före lunch.

Någon som med råge har tagit död på myten om det softa livet som resereporter är Lonely Planet-författaren Thomas Kohnstamm. I våras blev han ett välkänt namn när han släppte boken ”Do Travel Writers Go To Hell?”.

Där avslöjade han att det är toppen att skriva en resebok – förutsatt att man vill lämna sin partner, sin lägenhet och sitt vanliga jobb för att istället försöka med det omöjliga: att snabbt få koll på hundratals mil, hundratals hotell och lika många restauranger. Lönen visade sig dessutom vara mindre än han hade tjänat om han hade sålt kaffe på Starbucks.

För att klara av glappet mellan arbetsbördan och arvodet sålde han droger och tog emot gratiserbjudanden från hotell och restauranger. Han fyllde också ut luckorna med att hitta på saker om resmålen (”Jag kan inte plagiera, men jag kan hitta på”).

Faktadelen till Lonely Planets Colombiaguide skrev han utan att ha satt sin fot i landet (”Lönen täckte knappt flygbiljetten”). I stället dejtade han en tjej från Colombias konsulat som hjälpte till med texten.

Med allt detta på samvetet kommer kanske Thomas Kohnstamm att hamna i helvetet. Fast det är inte utan att han drar med sig ett och annat guideboksföretag i fallet. Mannen må vara totalt skrupelfri, men han har en poäng: guideboksförlagen betalar dåligt. Pröjsar du skrutt, blir det skrutt.

Enligt Svensk bokhandel ligger snittet i Storbritannien i dag på runt 2 000 pund för en resguide. Jag skulle kunna tänka mig att ta jobbet – om det gällde ett geografiskt väldigt avgränsat område, som Vänersborg eller en av Kap Verdeöarna.

Efter Kohnstamms avslöjande har jag blivit än mer skeptisk mot guideböcker. Hur tillförlitliga är de? Några grundregler för hur man avslöjar en dålig resehandbok:

Den enda i lokalbefolkningen som citeras är taxichaffisen (för det var den enda man hann träffa).

Alla restauranger, sevärdheter och hotell som rekommenderas motsvarar Googles första 20 träffar på resmålet (ett resultat av så kallad Googlejournalistik).

Mycket svepande beskrivningar: ”För att hitta Toscanas bästa barer måste du lämna huvudstråken.” Jaha. Och vart går jag sen då?

Man hänvisar till någon annan. ”Det finns gott om dykarklubbar på ön. Fråga turistbyrån om vilka.”

Man lägger krutet på saker som alla redan vet: ”Thailand är ett vackert land med vänligt folk, god mat och fantastiska stränder. Staden Bangkok är väl värd ett besök.”

Hur man känner igen en bra guidebok? Gud vet. Men jag är tacksam för tips.