Vilken höjdare!

Lek Muminpappa i Högbonden - vandrarhemmet i Sveriges näst högst belägna fyr

Utanför Höga kusten ­ligger HÖGBONDEN – ön där man bara är.

Bo nära ­naturen i den högt belägna fyren. Och glöm alla actionfyllda aktiviteter – här gör man ingenting.

Båtresan hit tar bara en kvart men det känns som om man har kommit långt, långt bort från alla vardagskrav.

Även under ett kort besök på Högbonden förstår man vad Kajsa Grandics, som driver vandrarhemmet här, talar om:

–?Stressade människor som är uppe i 110 när de kommer hit och ska ”uppleva” massor på kortast möjliga tid. Nästa dag, när de har varvat ner och sovit i den här fridfulla miljön, går de nästan inte att känna igen. De har fått nya ansikten!

Ett annat tempo råder här ute, det inser vi när Isa Sundell, 20, lastar av sina lådor på bryggan och spänner på sig bärmesen för att kånka tomater och andra matvaror på ryggen uppför den branta stigen till kaféet. Det är enda sättet att forsla allting man behöver, från kaffe till varmluftsugnar.

Den lilla bryggan där passagerarna kliver av den gungande turbåten är den enda på ön. Och här kan faktiskt inte seglare lägga till.

Säsongen börjar den första maj och slutar någon gång i oktober, när Kalle – skepparen – säger att sydosten har blivit för svår.

Ön är liten men har många natur­typer – trollskog, grottor, raviner, klapperstensfält och klippor. Högst upp ligger fyren som sedan 1909 väglett sjöfarande i de ruffa farvattnen. Fyrvaktarbostaden är vandrarhem i dag, men här levde en gång 21 personer året runt, i ett eget litet isolerat samhälle. En lärarinna höll skola för barnen uppe på vinden. När fyren automatiserades 1963 blev Högbonden en öde ö. 1987 blev den naturreservat och då startades också vandrarhemmet.

Kajsa Grandics vill göra fyrens historia levande och berättar gärna om livet på Högbonden förr. En utställning och ett bildspel i vandrarhemmet ger glimtar ur fyrvaktarnas liv.

I kaféet träffar vi Marika Kontturi, 37, som är levande Högbondenhistoria.

–?Min mormors far Axel Söderblom från Öregrund blev fyrmästare här i början av förra seklet. Min mormor bodde här som barn, berättar hon.

Hon och Isa Sundell brer dagens första mackor åt vandrarhemsgästerna som njuter sitt kaffe på den lilla trädskuggade gårdsplanen. Vandrarhemmets luftiga, ljusa fyr- och tvåbäddsrum har stora fönster ut mot havet. I biblioteket står en kikare för den som vill speja mot horisonten.

Stigarna på ön är branta, på flera ställen har man byggt trappor. Klippudden på öns södra ände når vi på utlagda träspänger över klapperstenarna. Här ute känner man sig som Muminpappan i ”Pappan och havet”, ensam med elementen och evigheten.

En ålderstigen linbana leder ner till klapperstensfältet. Den är första ledet i öns sophämtningssystem. Soporna lagras i ett skjul och hämtas av en flatbottnad båt – när det är högvatten och lugnt väder.

–?Tidigare gick det lätt att lägga till där nere men landhöjningen har gjort det vanskligt, berättar Kajsa Grandics.

Den som är någorlunda vig och vältränad kan gå och klättra i strandlinjen runt nästan hela ön när det är lågvatten och vackert väder –?men man kan också bara sitta i skuggan med en fågelbok och en kikare, som vi ser några gäster göra.

Hit kommer 6?000 personer varje säsong. Både långväga gäster och grannar från fastlandet.

–?Ortsborna tar alltid med besökare hit ut. Att fika på Högbonden är obligatoriskt när släkt och vänner kommer, säger Kajsa Grandics.

Anders Sandberg

resa@aftonbladet.se

Anders Sandberg (resa@aftonbladet.se)