Bakom sanddynen stod en naken man

Ingen gillar turister. Inte ens turister gillar turister. Det är ett megaproblem som inte går att lösa. Turister vill åka till platser som ”inte är turistiga”, men i samma ögonblick som de kommer fram börjar ortsbefolkningen genast fixa Full English Breakfast och beställa hem Cocacola-automater för att göra de nya gästerna glada – tror de.

Det är tyvärr bara att ge upp kampen och gilla läget. Köp fula t-tröjor, flirta med den stjärnögda servitören och besök alla sevärdheter. I bästa fall erbjuder de halvtråkiga sevärdheterna något helt nytt.

Förra månaden var jag och familjen i Maspalomas på Gran Canaria, Spaniens kanske mest överkommersialiserade plats. Där kunde man rida kamel bland sanddynerna. För några år sen hade jag tvärvägrat: för töntigt och turistigt. Med barn i släptåg kändes det mer lockande. Varför inte testa när det marknadsförs som bland det häftigaste man kan göra på orten?

Nej, det var ingen jättesuccé. Vi drömde om en fri ökenritt, men det liknade mer min barndoms ponnyridningar i Furuviksparken, där man leddes runt i en liten hage.

Skillnaden var att kamelritten var dyrare, skumpigare och att den som ledde djuret inte var en hästtokig svensk tonårstjej utan en våldsamt uttråkad kille från Västsahara, som sms:ade med sina kompisar medan han kvävde gäspningarna. Nåja,

i rättvisans namn var ritten lite mer varierad än i en hage – vi följde en snitslad bana bland Maspalomas dyner.

Men så hände något: jag såg en naken rumpa.

Och en till. Och en till. För när man tittade efter stod det en vältränad, naken man halvgömd bakom varje sanddyn.

Vi hade hamnat på Gran Canarias ”Main Cruising Area”; ett gayraggningsområde där blygsel inte stod högt i kurs. I stället skyltade killarna glatt med vad de hade.

Nu var ritten precis så exotisk som jag hoppats på, fast på ett mycket oväntat sätt. Även den uttråkade kamelföraren vaknade till liv och började roat berätta om turistas locos, knäppa turister som raggade nakna i sanddynerna.

Plötsligt drog jag mig till minnes alla sevärdheter som egentligen har varit floppar, men blivit roliga på oväntade sätt. Resan till Tibets gräns från den indiska delstaten Sikkim slutade just bara vid en trist gräns full av militärer. Däremot var det fantastiskt roligt att komma till platsen tillsammans med en massa indier som aldrig hade sett snö. Vuxna vanligtvis värdiga män och kvinnor rullade sig i snö och hade fnissiga snöbollskrig.

Taj Mahal såg ut som på vykort, varken mer eller mindre. Den stora behållningen var att se de tusentals skor som besökarna måste kliva ur innan de beträdde området – och kaoset när man skulle hitta rätt par efter visiten. Och vad vore London Tower utan alla besökare som försöker få de statylika vakterna att reagera? (Min punkarkompis Lotta slickade en av vakterna i örat utan att han rörde en min.)

Sevärdheter i sig är inte alltid kul. Däremot kan de sannerligen innehålla märklig bonusunderhållning.

Våga vara turist och besök dem!

Läste din senaste spalt, där du kallar en stad för Ulyanorsk... Din miss i transkriberingen till svenska (Ulja-...) kan man ha överseende med. Men sedan: ...-norsk! Denna utomordentligt vackra stad heter Uljanovsk.Omdöpt från Simbir till Uljanovsk efter the One and only: Vladimir Iljitj Uljanov Lenin!

Ajaj. Här önskar jag att jag hade någon annan att skylla på. Men felet är helt och hållet mitt. Förlåt Sture, alla läsare och framförallt de boende i Uljanovsk!