Det är inte så lätt att bara ge sig av

Jag vet inte i hur många dikter och sånger det rimmas och sjungs om människor som i ena stund packar en enkel väska och i nästa ger sig ut på vägarna.

De omdiktade personerna kan inte ha ingått i en svensk barnfamilj år 2008.

Jag har gift mig. Jag har startat företag, skaffat barn, köpt och sålt bostäder. Inget har dock varit så tidsödande och komplicerat som när vi skulle bo på min gamla hemö Teneriffa under årets första kvartal.

Det är bil som ska ställas av, försäkringar som ska ses över, förfrågan om ledighet från förskolan som stöts och blöts ända upp i stadsdelsförvaltningen (”Hur länge får man vara borta från förskolan innan man måste lämna sin plats till förfogande?”), efter­sändning av post och uppsägning av en mängd prenumerationer. Plötsligt känns det inte alls smart att vi prenumererar på allt från filmer till ekologiska grönsaker – jag ser framför mig ett skräckscenario där vi kommer hem till ett halvdussin kartonger fulla med ruttnande rovor.

Jag lär mig snabbt att det är mycket enklare att starta en prenumeration än att bli av med en. Bara det faktum att så gott som alla kräver kundnummer för att överhuvudtaget hantera ens ärende är oerhört förbryllande.

– Numret står på din faktura, säger killen på morgontidningens kundservice käckt.

– Jaha, och när fick jag den fakturan? Det måste ha varit minst ett halvår sen.

– Det kan jag tyvärr inte se förrän jag får ditt kundnummer.

Gaah! Det enda jag ville var att bo utomlands i tre månader. Glida ner och äta frukost på favoritfiket i?stället för att torka februarisnor och overallbrottas med ungarna inför dagislämningen. Nu går jag igenom pärmar med gamla räkningar för att rota fram ett kundnummer. En tanke fladdrar förbi: är det värt allt detta tjafs? Kanske vore det bättre att bara stanna hemma. Till sist säger kundtjänstmonstret:

– Det går förstås lika bra om du uppger ditt personnummer.

(Om det går lika bra – varför finns dessa förbannade kundnummer? Och varför sa han inte det på en gång?)

– Är du för övrigt säker på att du inte vill ta med morgontidningen till din nya tillfälliga bostadsadress? Frågar min nye vän.

Helt säker. Min kanariska hemby har en del lokala egenheter som skulle göra sig bra på film. Bland annat växte jag upp med en präst som söp ihjäl sig på nattvardsvinet, en bibliotekarie som langade knark i böckerna och en brevbärare som samlar på post. Den sistnämnda jobbar fortfarande kvar och anser att han måste få ihop en ansenlig bunt innan det är värt att pallra sig iväg till din brevlåda.

Efter prenumerationseländet är det dags för nästa utmaning: abonnemangen.

– Hej. Jag ska vara bortrest i tre månader och undrar om man kan ha sitt telefonabonnemang vilande.

– Ja, det går bra. Priset för tjänsten är 169 kronor per månad, plus den vanliga abonnemangsavgiften.

– Men då blir det drygt 500 kronor dyrare att ha telefonnumret avstängt än att bara låta det vara?

– Jaha. Så du vill inte ha den tjänsten?

– Nej tack, jag vill bara ha lugn och ro.

– Då säger vi så. Trevlig resa!

Ur mejlboxen

Angående krönikan ”Gör 2008 till flygretroåret”:

Hallå och tack för en kul artikel!

Håller fullständigt med! En sak bara – SAS säljer aldrig lotter, vare sig det är charter eller reguljärt!

Tomas

Sant. Fel av mig – ber så hemskt mycket om ursäkt.