Sand sand - överallt sand

Vem kunde tro att torka kan vara så vacker – och att en öken kan vara allt annat än öken?

Se fotografen Daniel Ohlssons makalösa bilder och följ med på en magisk resa till det unga turistlandet Namibia.

Med ett överflöd av utrymme känns Namibia evigt. Himlen har på något vis kraschlandat i ögonvrån och tar aldrig slut.

Surrealistiskt för att det är helt naturligt. Naturen, floran och faunan, är så gott som orörd av människans idéer och det skapar en skön känsla av äventyrlighet, men också av ödmjuk trygghet.

Psykadeliska färger

Det känns som om att du har varit här tidigare. Om inte annat har du det, det har vi alla – som sandkorn i öken, sälta i havsbrisen eller stjärnstoft i den svarta natten. Bergen är nedtonat psykedeliska i sina finstilta färgtoner, de är gamla, uråldriga och inger en respekt som gör att man slutar att prata. Landskapet säger allt här i landet annanstans.

Sanddynerna är skyhöga, den röda sanden blåses än från väst, än från öst och skapar en skarp kant. Knivskarp. Torrast i södra Afrika, här handlar allt om överlevnad. Om att specialisera sig, hitta sin nisch. Tusenåriga växter, oförklarliga cirklar i marken och ett liv i det lilla. Tiden stannar upp och ögonen ser små spår, små hål, liv i det som inte verkade ha något och magi i det som såg ut som ingenting.

Hungriga lejon

Från ovan hörs tystnaden. Man ser öken fortsätta ner i den kalla Atlanten. Kanske badar några av de få lejonen där ibland. Hungriga lejon som får springa långt för att fånga utspridda byten i små hjordar. En och annan av de vita zebrorna med svarta ränder, någon elefant med extra stora ökenfötter, och desto fler oryxer med skärskådande blickar.

Med nosen i vädret står oryxen där, inte av slumpen – det finns alltid en an ledning här. En mening med allt, för det enda som det inte finns utrymme för är onödigheter.

Sand i näsan

Vindens vattenmolekyler blåser rakt in i näsborrarna och kyler ned djurets hjärna flera grader till en behagligare temperatur när kroppen är för het. Men han smälter ändå, in i landskapets utbrända nyanser av ädelmetaller. Markerna översköljs av gyllene och glimrande i alla väderstreck, och djuren försvinner, görs osynliga. Men deras närvaro är en oföränderlig storhet.

Text: Petra Dokken/Foto: Daniel Ohlsson