De fattiga har bästa utsikten
Uppdaterad 2017-07-28 | Publicerad 2004-01-22
Upplev ett annorlunda Rio i kåkstäderna
Visst och absolut: samban, fotbollen, maten, människorna, solen och förstås, stränderna.
Men Rio har fler sidor. Höj blicken, spana uppåt bergen och häpna eller förfäras över mängden kåkstäder, favelas.
Den som vill se en helt annan sida av Rio favela-turistar en dag, och kanske också en natt.
Sättet att som turist göra saker i Rio man annars inte kan, bör, vågar eller vet hur, är att följa med på en organiserad tur. De finns inte bara för vanliga stadsrundturer, utan även för sånt som sambaskolor, fotbollsmatcher, middagsshower – och för besök i stadens kåkstäder.
Rios favelor är några av världens mest beryktade. Inte minst efter fjolårets omskakande, våldsamma biosuccé ”Guds stad” – på portugisiska Cidade de Deus.
Titta på en karta över staden och du ser dem inte, de är inte utsatta.
Men högt över alla andra, bor de fattiga i Rio – det vet alla som någon gång hört ”Deidres samba”.
Och så är det.
En femtedel av stadens invånare, närmare två miljoner, bor i någon av de 600 favelor som klänger uppför bergssluttningarna, dit upp där luften är bättre och utsikten makalös.
En bit utanför samhället och lagen, med sin egen ordning. Här styr tungt beväpnade gäng och knarkhandlare, härifrån kommer de mest hyllade fotbollsspelarna och karnevalsdansarna.
I stadens största favela, Rocinha, dit jag åker med Favela tour, pionjärföretaget i genren, bor officiellt 60 000 människor. Inofficiellt 200 000, berättar Marina Schulze, som guidar oss i buss och till fots längs de få gatorna och de vindlande labyrinterna.
Rocinha påminner mig till det yttre om en rätt vanlig liten stad. Gatorna, de tre som finns, är smala, grönsaksstånden trängs på trottoarerna, nakna elledningar hänger mellan husen, småbutiker blandade med matställen.
Men Marina ger oss en liten inblick i villkoren för att leva i en favela:
– Här måste alla följa knarkhandlarnas regler. Inga brott får begås i favelan, inget som kan dra till sig polisen.
Hon berättar om gängen som styr, om polisens passivitet, om de beväpnade barnen – eftersom ingen under 18 år kan dömas till fängelse i Brasilien – om knarket och våldet. Men också om entreprenörerna som gjort att Rocinha nu har tre egna busslinjer, två banker, ett kabel-tv-företag.
Gott och ont, sida vid sida.
I lilla favelan Vila Canoa som vi också besöker, stöder guideföretaget en kombinerad skola-fritidsgård. Barnen går bara halva dagen i skolan, det gäller att sysselsätta dem resten av tiden för att hålla dem borta från gatorna.
Efteråt tänker jag att det borde vara obligatoriskt för Rio-turister att besöka en favela. Vilket, faktiskt, också går att göra vid andra tidpunkter på dygnet.
Nattetid i favelorna dunkar den brasilianska funken fram. Tusentals människor samlas de flesta av veckans kvällar i enorma lokaler, med ett artilleri av högtalare och biffiga vakter, för att dansa till funk, rap, hip-hop.
Alldeles vid Cidade de Deus – Guds stad – dansas det på Castelo das Pedras. Här ryms som mest 6 000 människor, övervakade av ett 20-tal vakter, inte sällan uppklättrade på en balustrad eller bord för att försöka få överblick över den svettiga publiken.
Efter långa funderingar över lämpligheten, åker jag dit en natt i sällskap med ett 20-tal andra turister, under Luis Fantozzis vingar. Luis, vars företag ”Be a local” också arrangerar turer till favelor, sambaskolor och fotbollsmatcher, ordnar också funkparty-turer.
– Men bara på söndagar, då det inte är så mycket folk, säger han. Andra kvällar går det inte att garantera säkerheten.
Reglerna är raka och benhårda: inga kameror, köp inga droger, bli inte för berusade, har ni åkt hit med mig åker ni hem med mig. Gå direkt upp på vip-balkongen (jo, det finns en sån) när ni kommer och drick en öl däruppe. Då hinner vakterna få lite koll på vilka ni är - sedan kan ni kasta er ut på dansgolvet.
I entrén till Castelo das Pedras, som ligger vid Jacarepagúa nära ett område som heter Barra, visiteras vi innan vi släpps in i den enorma lokalen.
Klockan är runt halv tolv på natten och än har inte många hittat hit. Men de kommer, någon timme senare är det ett tusental personer på dansgolvet, det är en lugn kväll.
Olika åldrar men få över 30, korta kjolar och tajta jeans till högklackade sanda-
ler eller dansvänligare gympadojor, generellt är kläderna små och få – luften och atmosfären blir snabbt het och svettig.
Funkmusiken dånar ut, basgångarna
är tunga, ljuset pumpar och det är lätt att se vilka de seriösa grabbarna är: de har korta byxor, jympadojor, bara överkroppar.
Och de dansar järnet, inte sällan koordinerade danser i grupper om tre, fyra eller fler. En och annan kastar en lite nyfiken blick på oss, men stämningen är avslappnad och rätt cool.
Killen bakom bardisken tycker däremot att jag är rätt hopplös när jag försöker köpa en öl av honom – med pengar.
– Nej, nej, du måste köpa ett kort.
Kort? Hittar i riktningen han pekar ett minimalt hål i väggen, genom vilket jag skickar mina två reais i utbyte mot en ölbiljett.
Några timmar senare är dansgolvet täckt av tomma ölburkar, krossade plastglas och klibbiga drinkrester.
Som turist-besökare måste du vara kvar tills dansen tar slut – oftast någon gång mellan 4 och 5 på morgonen. Sist lämnar vi lokalen och återvänder till den sovande staden.
Ett par veckor senare, en sen lördagsnatt, attackeras en helt annan funkklubb, i en helt annan del av Rio. Rivaler till arrangörerna skjuter 16 personer, åtta dör.
Susanne Wixe, text och foto