Sri Lanka en favorit i repris

Stränder, te och kolonialism

Tropisk regnskog, höga berg med europeiskt klimat, teplantager – och milslånga sandstränder. Sri Lanka har det som krävs för en skön och omväxlande sol- och badsemester.

I vinter gör det gamla chartermålet comeback.

Det är tidig förmiddag. Värmen är redan monumental utanför hotellets luftkonditionerade rum: 33 plusgrader och 75 procents luftfuktighet.

Men allt faller på plats när jag går genom den mjuka sanden, ut i det långgrunda, klara vattnet och låter Indiska oceanens varma vågor skölja över mig.

Stränderna på Bentota på sydvästkusten är milslånga, breda och kantade av palmer – och nästan helt folktomma. Inga solstolsuthyrare, inga strandbarer med pumpande hitmusik. Och nästan inga turister.

Här är det nämligen hotellen som gäller. Innanför raden av palmer ligger avspärrade, skuggade hotellträdgårdar med välklippta gräsmattor, blå bassänger och svala barer. Här ligger gästerna och läser böcker i skuggan, spelar vattenvolleyboll i poolen eller bara slöar i solen. Till stranden går man bara för att bada i havet.

Men man behöver inte gå ensam för det. Man kan nämligen vara helt säker på att möta en ”beach boy”: självutnämnda guider som försöker tjäna några kronor på att visa turister sevärdheter – med eller mot deras vilja.

– Good morning, säger Nanda. Vart ska du gå? Har du sett sköldpaddorna?

Normalt jobbar han som fiskare, berättar han, men nu är det i början av monsuntiden och havet är för upprört för att det ska gå att fiska.

– Det är hårt under regntiden. Vi jobbar som strandpojkar, snickare, med att slå tegel, vad vi kan få? säger han.

Sedan frågar han igen om jag inte vill följa med till sköldpaddorna ovanför huvudgatan eller ta en båttur på floden. När jag säger nej, ber han ändå om pengar. Han har ju föreslagit några sevärdheter för mig?

Trots dessa påträngande ”hjälpare” känns charterorterna på Sri Lanka befriande oexploaterade och någorlunda genuina. Innanför stranden och hotellen ligger oftast en enkel by eller liten stad där folk lever sina liv som de alltid gjort.

På en liten bakgata arbetar en man med att riva ut fibrer ur kokosnötter för att göra rep och bast, en viktig produkt i Sri Lanka. På marknaden vimlar det av folk som gör sina vardagsinköp.

En orsak till att landet är så opåverkat av turism är terrorism och inbördeskrig.

Sri Lanka var ett av våra riktigt tidiga långt-bort-i-stan resmål, mycket populärt i början av 70-talet. Sedan började oroligheterna med de ”Tamilska tigrarna”, som ville bilda en självständig stat i norr. Drygt 20 år av självmordsbombare, terroristattacker och stundtals fullskaligt inbördeskrig, har hållit många turister borta från ön. Nu råder vapenvila sedan snart två år och turisterna är på väg tillbaka, inte minst de svenska.

– Välkommen! säger pickolon och håller upp dörren till hotell Mount Lavinia.

Han är klädd i spetsig tropikhatt, kortbyxor och knälånga strumpor, allt i vitt. Så här har pickolor varit klädda sedan 1823 på hotell Mount Lavinia, som ligger knappt två mil söder om Colombo.

På Sri Lanka stöter man på minnen från kolonialtiden lite överallt. Inte minst här. Hotellet byggdes ursprungligen av öns guvernör i början av 1800-talet och det känns lite som att sitta i en brittisk film när jag väntar på min arrakdrink på den vidsträckta terrassen med utsikt över havet.

I horisonten syns huvudstaden Colombo. Palmbladen prasslar i kvällsvinden. Att drinken dröjer, att det droppar vatten på ett ställe på marmorgolvet i foajén – det gör inget, det förstärker tvärtom känslan av en svunnen tid.

Utanför hotellens avspärrade lyx möter ett annat Sri Lanka. På den offentliga badstranden, precis utanför hotellträdgården, leker några berusade småpojkar i vattnet. Ingen av dem är äldre än 14–15 år. Hotellets vakt bevakar noggrant trappan ned mot stranden.

Sri Lanka ligger långt från Sverige, inte bara när det gäller flygresan. Bara en sådan sak som träden: landsvägen mot öns mitt kantas av teakträd, kokospalmer, gummiträd, bananträd, jättelika hibiskusar som växer vilt.

I en bäck vid sidan av vägen tvättar några kvinnor kläder. På ett risfält står några vattenbufflar och kliar sig med hornen, bredvid jagar några vita hägrar efter mat.

En man tvättar sig i strålen från en brunn vid vägkanten. En elefant med sin mahout, som elefantförarna kallas, passerar förbi och efter dem kommer en hö-

skrinda dragen av två kor.

I de små byarna råder ett ständigt myller av tuk-tuk, pick-up-bilar, djur och människor. Affärerna är oftast ett hål i väggen och utbudet av varor begränsat.

Men marknaden i Kandy, Sri Lankas andra stad, är ett myllrande folknöje. Färgglada tygstycken, musik, smycken, frukt och grönsaker bjuds i ett gytter av stånd, gränder och människor. Luften är full av dofter från kryddor, torkad fisk och rökelser.

Kandy är utnämnd till ett världsarv, mycket tack vare det berömda templet med Buddhas tand, Dalada Maligawa och de kungliga byggnaderna intill. Guld, röda och gula tygstycken, massor av blommor, utsmyckningar och girlanger pryder de olika altarna. Framför det heligaste altaret där Buddhas tand förvaras samlas människor på knä på golvet. Fast du får inte se själva tanden, som lär vara närmare sju centimeter lång.

Det är vackert men ärligt talat: är man inte särskilt intresserad av buddhism är staden roligare med sin vackra strandpromenad längs med sjön, marknader och folkliv.

Knappt två mil norr om Kandy ligger Matale, som är något av ett centrum för kryddodlingen på ön. I den skuggiga, lummiga trädgården Royal 100 spice garden växer en hel svensk kryddhylla: kanelträd, pepparbuskar, muskot, kardemumma?

– Gissa vad det här är, säger guiden Mahesh och skär ett snitt genom en köttig frukt med en rad av mörka fläckar i sig.

Ingen vet.

– Barnen älskar den, säger han som en ledtråd. Ja, vuxna också. Särskilt kvinnor.

Nej, det hjälper inte.

– Choklad, säger han. De mörka frukterna är kakaobönor.

Så det är så de ser ut! Jag får se kaffebönor, citrongräs, vaniljplantor (som är en orkidé), kryddnejlikor, ingefära – och blir varje gång överraskad. Ingen ser riktigt ut som jag föreställt mig.

Händerna luktar snart som en kryddbod efter alla blad och små frukter.

Middag är lika med buffé. Det gäller på de flesta hotellen. Men maten är överraskande god på Sri Lanka, kanske mest för att den har dåligt rykte. Den typiska maträtten är rice and curry – ris och kött, fisk eller kyckling i olika currysåser. Vanligtvis ingår också några mindre grönsaksrätter. Turistställen som hotell gör maten mildare än vanligt. Ju färre turister, desto starkare blir den.

Efter maten serveras frukt. Bäst är ananasen. Glöm de halvsura och frätande frukterna du köper i Sverige. Här är de söta, milda och med en smak som måste göra dem till en av världens godaste frukter.

Ön är inte stor, bara runt 40 mil från norr till söder. Men under de milen förändras landskapet från tropiskt kustklimat till ett tempererat och svalt höglandsklimat söder om Kandy. Den smala vägen slingrar sig upp i serpentiner genom ett fantastiskt vackert landskap med böljande, dimhöljda kullar och berg som försvinner in i ett soldis i fjärran.

Det är här teodlingarna finns.

Ceylonteer är ett begrepp sedan många år och Sri Lanka, som hette Ceylon fram till 1972, är en av världens främsta teexportörer.

Men det började med kaffe.

När britterna tog över kolonin började man odla kaffebuskar i Sri Lankas högland. Men det gick inte så bra. Sjukdomar förstörde alla buskarna. James Taylor kom på idén att satsa på teplantor istället – och succén var given.

Alla sluttningarna är intensivt gröna, täckta av prydligt klippta tebuskar i täta, regelbundna rader så långt man kan se.

Här och där ser vi teplockerskor – det är bara kvinnor som plockar tebladen – som färgglada klickar med sina röda, gula och blåa kläder. På ryggen bär de stora säckar där de samlar tebladen. Lönen är minimal och arbetet hårt.

– School pen, school pen, ber de när vi stannar bilen på en rastplats.

De vill ha pennor till sina barn i skolan i utbyte mot att vi tar en bild av dem.

Vi stänger av luftkonditioneringen i bilen. Den behövs inte här uppe i bergen. Istället öppnar vi fönstren och känner lukten från grönskan, fuktigheten och den rödaktiga jorden. Det svala, nästan europeiska klimatet, var orsaken till att britterna trivdes här.

Den lilla kolonialstaden Nuwara Eliya kallas fortfarande för Lilla England och var engelsmännens favorittillhåll när de tröttnat på värmen.

Det lilla centrumet är kanske inte vackert, men runtomkring ligger fullt med pampiga kolonialhus. Och postkontoret mitt i staden är så brittiskt det går att komma: rött tegel med vitmålade skarvar.

På en liten sidogata ligger rader av små stånd där man säljer – vinterkläder.

– Sir, have a look. 3 000 rupies, säger en försäljare och pekar på en Helly-Hansenjacka med fleece. Very good.

Äkta eller bluff? För cirka 300 kronor kan det vara vilket som. Många klädföretag har tillverkning i landet, så det är inte omöjligt att det är andrasorteringen som säljs ut här.

Efter att ha gått igenom staden – gjort på tjugo minuter – glider jag in på Lions bar bland andra turister och beställer in en stor öl för drygt åtta kronor.

Vi sitter i t-shirt och känner kvällskylan komma krypande – och njuter precis som engelsmännen gjorde.

Bo Svernström