Skön rytm i reggaens hemland

Jamaica passar både upptäcktsresande och par som söker palmkantade stränder

Jamaica är inte världens mest lättillgängliga land att resa runt i på egen hand.

Men det är väl värt besväret.

Fly turistfällorna och sikta österut, bortom all-inclusive-hotellen och dollarturismen.

Första mötet med Kingston blir dramatiskt. Efter en timme i Jamaicas huvudstad lever den upp till ryktet som en av världens farligaste städer.

Tre unga killar i ett gathörn. Plötsligt har en av dem smugit upp bakom mig, den andre kommer efter med dragen kniv. Adrenalinsprint på 200 meter, säkerligen olympisk hastighet. När jag vänder mig om ser jag hur de lunkar tillbaka till sitt gathörn 30 meter från pensionatet, och spärrar vägen till mitt tillfälliga hem.

Jag skakar av rädsla och pulsen rusar när jag svänger in på en annan gata. Fyra äldre män sitter runt ett träbord och spelar domino. Från den färgglada "romshopen", en liten vagn med öl, karameller och cigaretter, hörs musik. Härifrån kommer också de ljumma Guinnessflaskorna farbröderna sippar ur samtidigt som de smäller med dominobrickorna och slänger ur sig spydigheter till varandra.

Med andan i halsgropen går jag fram och frågar om det finns en annan väg till pensionatet Leighton House.

- Whadda gwan whitey?

Alltså, vad vill du vite man?

- Tre killar slog mig och jagade mig med kniv. Nu väntar de där jag bor.

- Det var som fan! Kom så går vi och pratar med dem, säger en av farbröderna och reser sig.

Han har vitt hår och är nog inte längre än 1,60, men han tar mig under armen och leder mig åt samma håll jag kom ifrån. Det lilla gänget är inte längre kvar när vi kommer fram och den lille mannen bredvid mig verkar nästan lite besviken. Han pekar på sitt hus där han bott i 40 år.

- Vad som helst, när som helst. Kom till mig. Välkommen till Kingston, säger han och går tillbaka till sitt dominospel.

De västafrikanska rötterna känns igen i Kingston. Staden har attityd, här är det rakt på sak, utan krussiduller. Men det finns en värme som lyser igenom när man pratar med folk.

Här i reggaens huvudstad kan man dansa till morgonen på klubbar med öronbedövande musik, bada på Hellshire Beach, hänga med fiskare i det gamla piratnästet Port Royal, strosa omkring i bergen, besöka musikstudior, sitta på takterrasser med Red Stripes-öl och rom och lära sig karibisk grillkonst av experterna.

- Åker du ensam? frågar en man på Hellshire Beach. Och du känner ingen här? Nåt sånt har jag aldrig hört talas om. Galet, fast roligt. Hoppas du får en bra resa, säger han.

Efter en vecka i Kingston är händelsen den första kvällen ett litet perifert minne. Och om jag tänker på vad som hände är det värmen hos den lille mannen som är starkast.

Men visst händer det saker. Två dagar i rad måste bussen jag åker välja en annan väg för att det är skottlossning mellan gäng och polis längs vägen. Kingston kan vara en farlig stad om man är oförsiktig och som turist sticker man ut en hel del.

Marken skakar, kycklingar och majskolvar i oljefatsgrillarna skakar, träden - allt skakar. Men det är inte jordbävning.

Artisten Bounty Killer fyller år och hyllas med en stor gala på Caymana Club utanför Spanish Town. Ljudvolymen är bortom all sans, trumhinnorna fladdrar som storsegel i vindöga.

Först halv sex på morgonen intar galans stjärnor Elephant Man, Vybz Kartel och Bounty Killer scenen. Men man behöver inte gå på sådana här "sessions" för att uppleva musik på Jamaica. Den är ständigt närvarande på gatorna i Kingston, på stränderna, i byarna och på de mest oväntade ställen i bergen -överallt pumpas musiken ut.

Negril, Montego Bay och Ocho Rios är födelseorterna för all-inclusive-konceptet. Det vill säga bekväma, överdådiga anläggningar där du kan tillbringa hela semestern, och som samtidigt effektivt ser till att minska utbytet, såväl socialt som ekonomiskt, mellan turister och lokalbefolkningen.

Men på den östra delen av Jamaica finns inte all-inclusive - än. Vill du ha det riktigt lugnt och skönt passar Portland bra.

I minibussen på stationen i Half Way Tree är det gospel på hög volym. Klockan är sex på morgonen och eftersom ett säte fortfarande är tomt väntar vi på ytterligare en som ska över Blue Mountains till Portland på nordöstkusten.

Minibussarna har namn som Wisdom, Fiesta, Sheperd. Själv sitter jag i Saddam. När bussen är full bär det av i högt tempo längs de snirkliga vägarna upp i bergsskogen. Vägarna kantas av mangoträd och bussen svischar förbi byar med lappade och slitna hus av plankor och plåt.

Long Bay är en lång bukt. Här finns en fin strand och ett par enkla hotell längs den smala kustvägen. Hit kommer folk för den avslappnade känslan, lugnet, den lantliga atmosfären och stranden. Vågorna är i största laget för mindre barn - då är Winnifred eller Boston Bay bättre-men i Long Bay finns fler ställen att bo på.

I slutet av byn ligger All That"s Nice, en av tre restauranger. Fast strandbarer eller skjul är mer rättvisa beskrivningar. Här står Chris och lagar kyckling med ris och bönor som han serverar för 20 kronor.

Det händer inte mycket i Long Bay. Runt i kring, i Port Antonio, Winnifred, Boston Bay eller Manchioneal, finns det saker att se och göra när man tröttnat på att ligga under en palm. Men även i Portland är nya strandhotell på gång. Allt privatiseras i rasande fart, det finns också planer på att bredda den lilla kustvägen som sett till att hålla Portland kvar i sin småskalighet.

Plötsligt störs lugnet av en gammal färgglad buss från 1960-talet som rasslar och rycker fram längs vägen. Den är smutsig och trasig, men med många fina detaljer. Rastafarin bakom ratten styr den stolt längs den smala vägen. Bussen går långsamt och är inte helt säker, men den har definitivt en själ.

Som Jamaica självt.

Plusguide/Jamaica

Niklas Smith (resa@aftonbladet.se)