Reseminnen till förbannelse
Alla pratar. Men hur många lyssnar? Jag talar så klart om reseminnen. Stoppa in bomullen, för nu ska det berättas om semestern. Ända fram till september!
Det börjar redan strax efter påsk. På gator och torg och i fikarum puttrar sommarens planer upp som samtalsämne. Sedan ökar bubblandet tills det kokar över i juni.
Veckan före midsommar får man antingen isolera sig eller kapitulera inför svenskens trängande behov av att redovisa, i detalj, vad man tänker göra under semestern: ”Första halvan av vecka 27 ska vi åka till familjen Stiertswärdhs lantställe i Torekov. På torsdagen åker vi till Danmark och vecka 28 åker vi antingen med barnen till Legoland eller till Köpenhamn. Vi funderar på att hyra bil, eller kanske åka tåg. Vecka 29…”
I augusti fasar många för att komma tillbaka till jobbstressen. Själv räds jag reseminnena. För om det var en prövning att ta sig igenom planeringsstadiet, så är det nu det bär frukt. Det går inte att smita undan semestersnacket för det finns alltid någon klisterhjärna på kontoret som vill följa upp, som fem veckor senare förväntar sig att du minns: ”Vi stod ju i valet och kvalet om resan i Danmark. Gissa vad det blev?” En form av återkoppling som åhörarna, som knappt minns sin egen semester, står chanslösa inför.
Först försöker man febrilt hänga med i alla turer (och veckonummer, trots att man aldrig pratar om dem annars). Sedan ger man upp och bemöter allt med ett hummande leende: ”Mmm, vad härligt det låter”. Och ber en stilla bön att man inte just missade att maken stack med grannfrun i Torekov och barnen gråter över att Legoland ställdes in.
Inte nog med att du förväntas hålla reda på allas eventuella, förverkligade eller omintetgjorda planer. Du ska också komma med en egen redovisning. En gång försökte jag skona omgivningen och leda in samtalet på annat (min semester var verkligen ointressant) men den strategin funkade inte, det triggade dem att börja leka 20 frågor.
Jag skulle inte gnälla om jag vore ensam. Men jag tror att lidandet är utbrett och reseminnen en social tvångströja, ett kallpratets tyranni som många hukar under. Visst är det härligt att vänner och kolleger har det härligt. Det är omfattningen som inte är så härlig. Berättarinkontinensen tar aldrig slut.
Antingen beror det på att Sverige är ett så kallt land att semestern blir en fixering. Eller så är det skolans fel. Redan på lågstadiet tvingas alla elever skriva uppsatsen ”Mitt sommarlov” och berätta rubbet i kronologisk ordning. Det sätter spår för livet men i vuxen ålder blir det inte lika charmigt. Det blir Ove i Solsidan.
Håll ut, i oktober börjar det plana ut. Men passa på och njut för i början av november (vecka 44, på semesterspråk) börjar nästa berättarfas: ”Vart vi planerar att åka under julen?”.