Sveriges sista utpost

På bohuslänska Kosteröarna finns skärgårdsnatur utan trängsel

Längre ut i skärgården går det inte att komma.

Utanför Kosteröarna finns bara några kala, grå kobbar-sedan tar Nordsjön vid.

Resa går iland på Sveriges västligaste utpost.

Ta en sväng ner i Strömstads norra hamn en sommarförmiddag. Ser du en stor rödvit katamaran är det bara att kliva ombord. Båten går mellan grå kobbar och kala granithällar. Den lägger inte till vid så många bryggor innan den når Sveriges västligast bebodda öar, Kosteröarna.

När vi åker med Kosterfjord är det fortfarande tidigt på sommaren och båten är inte mer än halvfull.

- Till midsommar kommer turisterna. Sedan är det lugnt en vecka innan det blir fullt igen. Och då är det fullt till sista platsen. Vi sätter in extraturer men det händer att vi måste lämna folk kvar på kajen, säger Tom Vestgård, som tar betalt för biljetterna.

Vid Ekenäs brygga på Sydkoster går vi av tillsammans med andra sommargäster. De bofasta tar emot post och prylar från fastlandet. Här ute är en färja inte bara en färja. Den fungerar som en länk till omvärlden. En snickare stuvar på en stege på fördäck, någon annan ska plocka upp den på fastlandet. Ett par flakmopeder lastar på besökare och packning och kör smattrande därifrån.

Det pratas mycket norska runt omkring oss.

- Ibland är det svårt att tro att man är i Sverige. Norges Mälardal ligger ju tvärs över sundet och när norska kronkursen var stark köpte många hus här, säger Martin Lennström, kapten på Kosterfjord.

När båten backar ut från bryggan lägger sig lugnet åter. Och när vi går upp från bryggan bort mot hotellet följer oss bara ljuden av skriande måsar.

Kosteröarna är inte stora, varken Syd- eller Nordkoster. På vintern när det stormar bor här bara runt 300 personer. Men under högsommaren blir det betydligt fler.

-Vi kan köra ut så många som 4 000 gäster till öarna. Till det kommer alla som har egen båt, säger Martin Lennström.

Vi tar cykeln upp på ön och rullar förbi små ängar och hagar med prydliga stengärdsgårdar. Efter en liten bondgård slingrar sig grusvägen in i en lummig skogsdunge. Hassel, ek, en och annan björk växer tillsammans med gran och tall. Det kunde ha varit nästan var som helst i Sverige.

Mitt på ön ligger Ica-butiken. Tillika bensinmacken, apoteket, systembolaget och den allmänna samlingspunkten.

Det är på Sydkoster de flesta bofasta bor och det är också här som det finns ordentliga vägar. I alla fall med Kostermått mätt. De är i själva verket inte mycket bredare än att en bil precis får rum men de räknas som landsväg och högsta tillåtna hastighet är därför 70.

Trafiken på öarna består dock nästan helt av flakmopeder och cyklar som i lugn takt rullar fram på de slingrande vägarna. Men för ett äldre engelskt par räcker detta.

- Det är som Piccadilly Circus, säger de när vi cyklar förbi dem samtidigt som en flakmoped kommer från motsatt håll.

Ute vid Sommarhamnen, en havsvik på sydvästra Sydkoster, finns inte ens cyklar. En smal stig går utmed vattenbrynet. Ett övergivet fårstängsel sticker ut i vattnet, alldeles fullt av gamla torkade tångruskor. Några strandskator jagar varandra, en fisktärna ryttlar stilla i vinden, innan den dyker efter småfisk i de grunda havsvikarna. Vinden ligger alltid på och träden söker hukande skydd bakom varandra.

Här blommar rosorna. Både på Nord- och Sydkoster växer vilda rosenbuskar, även längst ut i klipphällarnas sprickor. Doften blandar sig med hav och tång.

- Nyponrosor är de små, skära. De stora, mörkare är vresrosor, säger Gudrun Rogstad, som varit sommargäst på ön sedan 1968 och sett hur den förändrats genom åren.

- Det har blivit fler turister och fler hus. Men det har också kommit en mängd trevliga serveringar där man kan sitta.

I Breviks hamn står sjöbodarna på rad. Utanför ligger några enkla båtar och en fin kostersnipa. Det finns en gästhamn men den är av enklaste sorten.

Så är det inte i Kostersundet, det smala sund som skiljer Nord- och Sydkoster åt. Från uteserveringen ser vi sjöbodarna spegla sig i vattnet på andra sidan sundet. De flesta är ombyggda till sommarstugor. Om några veckor blir här fullt av högljudda turister, men nu är det bara fiskmåsar och trutar som skriar från taken. Det doftar salt hav, tång och varm lack från bord och stolar. Det kluckar mjukt när vågorna slår mot båtarnas klinkbyggda bord. En räktrålare stävar långsamt ut genom sundet västerut.

Vi äter - ja, vad annars: färsk fisk och skaldjur.

Men fisket är inte som förr på öarna, får vi veta av ett par pensionerade fiskare med väderbitna ansikten täckta av grå skäggstubb, rejäla magar och slitna skärmmössor. De tittar fascinerat på yngelstimmen som vajar i vattnet vid bryggkanten

De pratar med bohuslänsk dialekt och plirar skälmskt med ögonen.

- Vi får ju inte ta upp den, säger de och menar torsken.

Sedan frågar de hur jag röstar.

- Du röstar väl inte på de gröna? För då åker du i. Det är de som förbjuder oss att ta upp fisken.

-Men danskarna och norrmännen, de fiskar runt omkring oss. Nä, vi är för flata, vi svenskar, säger fiskarna.

Det enda de kommer på som är bra nu för tiden är EU-bidragen.

- Det är lite så på öarna, förklarar Martin Lennström senare, att när det är riktigt bra, då är det "inte så värst".

Det är så det alltid varit. Samma gubbar stod på bryggorna när han började sommarjobba på båtarna för 17 år sedan.

Att Kosteröarna inte är mer exploaterade beror mycket på att stora delar av öarna är naturreservat. Inte ens den vanliga allemansrätten gäller.

Vi tar linfärjan över det smala Kostersundet. Det är inte mer än kanske 30 meter mellan de två öarna - men de är helt olika. Medan Sydkoster är lummig och mjukt böljande, är Nordkoster karg och lite mer svårtillgänglig.

Från ekocampingen fortsätter stigen ut på strandklipporna förbi små havsvikar och sandstränder. På håll ser vi ett äldre par passera, annars möter vi ingen. På sandstranden finns det fler spår av den highland cattle-boskap som finns på ön, än efter människor.

Snart kommer vi fram till Norrvikarna. Kala, alldeles släta klipphällar sluttar ned mot vattnet, grå gnejs genomsprungen av svarta diabasgångar. Vattnet är klart, lite grönaktigt närmast land, mörkt blått en bit ut.

Mellan strandstenarna vajar blåstången, havstulpanerna sitter som vita fläckar precis i vattenbrynet. En liten räka kilar förbi mellan tångruskorna, ryggskölden av en strandkrabba skymtar på botten. Intill ligger en liten sandstrand mellan klipporna.

Utifrån havet hörs det dunkande ljudet av en kostersnipa.

Det är som när jag var grabb och skärgården inte hunnit bli så exploaterad. Här finns ödsligheten kvar: bara havet, klipporna och strandstenarna.

Västerut från Norrvikarna ligger ett väldigt klapperstensfält. Tydliga märken efter gamla strandlinjer finns kvar. Det är besvärligt att ta sig fram.

Några havstrutar står stilla i vinden, vilar på uppåtvindarna medan de blickar ut mot havet.

Det är så kargt det kan bli. Nästan inga växter. Bara ett par vindpinade rosenbuskar som lutar sig med vinden.

Högst upp på Nordkoster ligger en gammal fyr. Den är inte längre i bruk. Klippan den står på är drygt 50 meter hög och det var för högt, enligt historien. Många sjömän tog den för en stjärna - och styrde rakt på Koster.

Men utsikten från den gamla fyren är fortfarande fenomenal. I norr ligger havsvikarna, i väster klapperstensfälten och i sydväst breder ett radband av små gråsvarta kobbar och skär ut sig ihavet utanför.

Här slutar Sveriges västligaste utpost. I horisonten skymtar vi Norge.

Guide: Kosteröarna

3röster om Kosteröarna

Bo Svernstöm