Därför slutade jag som resereporter
Den nya kollegan grät. Hon hade varit på sitt första uppdrag som resereporter i soliga, roliga Grekland. I alla fall var det vad vi på redaktionen trodde. I själva verket hade hon jagat genom ett stekhett Aten för att pricka av alla måsten till reseguiden. Nu var hon slutkörd och längtade tillbaka till tjänsten som nyhetsreporter på nattskiftet – även kallat kamikazetjänsten.
När det blev min tur att åka på resereportage förstod jag vad hon menade. Sedan dess har jag förstört många middagsdiskussioner genom att ärligt svara på frågan om hur det är att ha ”världens mest glamorösa jobb”: Det är ett av resebranschens mest överskattade jobb.
Det vi sysslar med är nämligen raka motsatsen till allt som resande bör handla om. Nämligen att släppa alla måsten och ta dagen som den kommer. I stället gör resereportrar detaljerade timme-för-timme-planer redan innan flyget lyfter och löper gatlopp på plats för att hinna med. Racerturismen kan ta rent bisarra uttryck: Efter en 17-timmarsflygning till Sydafrika där fulla britter underhöll hela natten, kastade vi oss ner i motorbåtar för att oooh:a och aaaah:a åt glada delfiner. För att i nästa sekund bussas ut i sorgliga kåkstäder där hålögda barn dövade livet med hembränt. Sedan flimrade ostronodling, safari, stadsrundtur och kasinot förbi. Eller om det var tvärtom. Sent sista kvällen ringer chefen: ”På hemvägen mellanlandar du på Heathrow 05.00, då kan du kolla taxfreepriser på tio vanliga varor. När du ändå är där.”
Efteråt är allt en minneslucka. När folk frågar var jag varit, fick jag läsa mitt eget reportage för att kunna svara.
Andra höjdpunkter: I Berlin fick jag hanka mig fram med en fejktolk som pratade sämre brödtyska än jag själv. På öluffen i Grekland släpade jag runt på en deprimerad fotograf som inledde varje morgon med att fråga vilket land vi var i. Jag har rest med treåringar som varit till mer nytta. Och i Kiruna var jag på en totalt intetsägande guidad tur där till och med renen som turisterna skulle försöka fånga med lasso var för uttråkad för att orka springa undan.
Vad är det här? SM i gnäll? Nej, men en ärlig påminnelse om att det så här års kan vara segt att gå tillbaka till jobbet även för den som fortsätter att resa.
Resebranschen är full av mytomspunna yrken som låter extremt coola – i teorin:
Reseledare. Ah, du vill alltså torka spyor och le? Stå i en felsydd, orange jacka och upprepa för 100:e gången att man inte ska dricka kranvattnet och vara dygnet runt-jour för vuxna barn som klagar över allt från vädret till att det finns för många spanjorer på Kanarieöarna? Visst, du får resa mycket. Men räkna med att bli söndersolad och få alkoholproblem i stället för en schyst lön.
Guide: Det som låter som ett drömjobb är i själva verket en krislösning för överkvalificerade kulturvetare med 400 högskolepoäng vars största utmaning är att på fyra olika språk förklara varför kungen inte har krona på sig och sköta barnkalaset på Livrustkammaren. Fast jobb och månadslön är okända begrepp, i stället får du rycka ut 07.00 en söndagsmorgon när pensionärerna på äldreboendet Oxhagshemmet plötsligt vill se Kalmar slott.
Jag gillar verkligen att resa och vill inte förstöra mitt intresse. Därför slutade jag som resereporter och håller mig till krönikorna. Nu tillhör jag de verkliga vinnarna – vi turister som kan resa och njuta på riktigt.
Följ RESA på Facebook – klicka här och titta in!
Åsa Erlandson är journalist, blandmissbrukare när det gäller resor och göteborgare i exil som egentligen tycker att hemstaden är drömresmålet alla kategorier. Hon skriver krönikor i varje nummer av tidningen RESA.