Det är vi turister som är byfånarna
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-05-08
Isla Holbox, våren 2007. En man kommer in på restaurangen där vi sitter med en gitarr under armen. Han ser ut som en schablonbild av ”man från byn”: halmhatt, väderbiten, bruna gubbyxor i syntetmaterial med pressveck, dåliga tänder, kortärmad vit skjorta.
Ganska snart börjar han stämma gitarren. Restauranggästerna tystnar och väntar på vad han ska leverera; en mariachi, en latinamerikansk kampsång eller en sorgsen bolero? Inte. Av alla sånger här i världen väljer Mexikofarfar att sjunga Gloria Gaynors ”I will survive”. Det blev alltså ingen sång om José som måste fly upp i bergen eller visa om livet på de kubanska sockerrörsfälten. Det blev en gaydiskohit.
Ibland tror jag att de lokala originalen mest är en dröm som sitter i resenärens huvud. Man vill se märkliga byfånar, gubbar på skvallerbänken eller tanter med hucklen som leder åsnor. Vad spelar det för roll om 99 procent av resmålets befolkning inte motsvarar den bilden? När stadens enda tant med åsna är ute på sin årliga vandring störtar vi fram med kamerorna. Sen har vi bildvisning hemma och hör oss själv säga ”Här har ni en typisk ortsbo” – och så har man spridit den lokala-original-myten lite till.
De som beter sig underligast på Isla Holbox är inte öns 1?500 invånare. Det är turisterna.
För samtidigt som vi lyssnar på en helskön version av ”I will survive” står en inrest exhibitionist mitt på torget och utför sin dagliga thai chi. Hur normalt är det? Thai chi i all ära, men måste mer
parten av utövarna vara resenärer som förlägger sin meditativa träningsstund till stora torg eller andra platser med bra sikt och mycket folk?
Andra obegripliga resenärskategorier:
? Resa-med-barn-fanatikerna. Det är så lätt att resa med barn, hävdar de. För att riktigt understryka detta tar de med sig sina tre barn och tältar vid krokodilfloden – dessutom i ett tvåmannatält.
? Hitta-tillbaks-till-varandra-paren. De har lagt ut 40 000 kronor på en semester, troligtvis för att hitta tillbaks till varandra (reser de inom landet åker de på spa av samma skäl). Solnedgången, stranden, flaskan med vitt vin – allt är rätt. Problemet är bara att de utbyter högst fem meningar med varandra. Tråkigare får man leta efter.
? Flöjtpunkarna. Vi har alla sett dessa dreadlockbeprydda västerlänningar som dyker upp överallt i världen med jongleringsprylar, mungigor och djembetrumma. Min geniale kompis Linus kallar dem flöjtpunkare. Varför de envisas med att kombinera resande och jonglerande? Ingen aning.
? Fellini-italienarna. Italienare kan vara blyga, tystlåtna, poesiälskande, melodramatiska, karriärinriktade, lata, omusikaliska, känslokalla eller vad som helst. Det finns kort och gott italienare av precis alla sorter. Italienare på resa är märkligt nog av ungefär samma sort. De är storrökande, högljudda, krävande, springer om varandra och har märklig klädstil. Ibland tror jag att de bara spelar för att leva upp till våra förväntningar.
Efter en månad på resande fot växer aningarna till visshet. Det är inte ortsbefolkningen som är originalen – det är vi turister.