Red light district – bara för turisterna

Amsterdamborna själva ratar kvarteren med kvinnorna

helskärm

I det trånga skyltfönstret står en ung kvinna med platinablont hår och en minimal bikini.

Utanför passerar en grupp välklädda brittiska pensionärer, de fnittrar lite och kikar nyfiket in genom fönstret.

Amsterdams Red light district är en turistattraktion – tyvärr.

Det röda ljuset glittrar i Voorburgwal-kanalens svarta vatten. Utmed gatorna på båda sidorna reser sig gamla, vackra husfasader. Men det är inget vanligt turistkvarter.

Grälla neonskyltar gör reklam för sexshower, sexshops – och i skyltfönstren står de prostituerade kvinnorna, alla upplysta av rött, fluorescerande ljus.

Några är unga och vältränade, andra tjocka och medelålders. Många ser uttråkade ut, de flesta verkar ha fallit in i rollen som ”varor”.

Alla ska enligt informationen driva sin egen verksamhet och själva bestämma vilka de vill ha som kunder. Då öppnar de sitt skyltfönster – som också fungerar som dörr – och tar med kunden in bakom ett skynke.

Få intresserade av sex

Men det är få turister som egentligen är intresserade av sex. De flesta strosar bara utmed skyltfönstren och klubbarna: unga par som går hand i hand, en grupp medelålders asiater, brittiska pensionärer, ett grabbgäng någonstans ifrån, en och annan familj.

De gapar över öppenheten, säger något roligt, flabbar, fnittrar, förfasar sig – och går vidare.

De går där bara för skojs skull.

– Vilken smak gillar du. Jag har ”great coke”, viskar en färgad man när vi går förbi.

Här hänger också ett gäng knarklangare utmed gatorna och på broarna ... Det ena lockar till sig det andra.

Vi skakar avvärjande på huvudet och går vidare i trängseln.

En bit bort, i entrén till en av sexklubbarna, söker en pensionär obekymrat skydd för regnet tillsammans med sin Norfolkterrier. En annan står på sin balkong och tittar på när två av flickorna grälar högljutt på gatan.

Tar utbudet med ro

För så är det: Amsterdamborna själva tar området och dess utbud med ro. Det är turisterna som hetsar upp sig.

– Vi går igenom det när vi måste, men det är inget vi bryr oss om, säger Ralph Marissen, som vi träffar på en bar vid Nieuwmarkt.