Vilket drag, Trinidad och Tobago!

Aftonbladet kartlägger Sveriges första motståndare i fotbolls-VM

Inte många dagar kvar till avspark – nu laddar RESA för VM-festen i fotboll.

Vi börjar med att kartlägga och sätta betyg på Sveriges premiärmotståndare, öriket ­TRINIDAD OCH TOBAGO i Västindien.

Rytmerna av calypso och steel­band griper tag i oss redan i passkontrollen.

– Kommer ni för att vara med om karnevalen? frågar passkontrollanten.

Han ser besviken ut när han får vårt nekande svar.

– Aha...då har ni kommit för att spionera. Ni ska förstås kartlägga alla våra spelare! fortsätter passkontrollanten, nu med ett skratt.

Med ens har samtalet glidit in på ämnet fotboll – för i VM i Tyskland möts ju Sverige och Trinidad och Tobago i den första gruppspelsmatchen.

Karneval och fotboll, det är vad huvudstaden Port of Spain på Trinidad tycks leva för.

Och så ”liming” förstås. Det betyder helt enkelt att man ”hänger” med vänner och bekanta; äter och dricker och skrattar och har trevligt. En varning ska vi dock förmedla: Port of Spain är ingen stad där turisten känner sig helt trygg efter mörkrets inbrott.

– Var försiktiga. Lämna klockor och kameror på hotellet, säger kvinnan på flygplatsens turistbyrå.

Bake'n shark och gangsters

I taxin på väg in till huvudstadens centrum, när vi kör om bussar som kränger och vinglar på grund av att passagerarna rör sig till rytmisk musik, upprepar chauffören varningen. Samma förmaning får vi efter incheckningen på Sundeck’s Guesthouse.

– Var försiktiga!

Hungern tvingar oss genast ut trots att kvällsmörkret har fallit. Kvarteren i S:t James, västra Port of Spain, uppvisar många påtagligt drogade ungdomar som hänger framför barer och enkla gatukök med dånande musik.

Efter en bake’n shark, grillad haj i vitt bröd, är vi redo att titta närmare på Port of Spain by night. Åtminstone genom bilfönstren. Vår nyfunne vän Bunny, tidigare polis i staden, försörjer sig nu som privatguide och taxichaufför. Han styr till området Woodbrooks ”hip strip”, Ariapita Avenue, med sina dyrare restauranger, kasinon och barer.

Här ligger Promenaden, även kallad Independence Square.

– Här är det farligt. Knarkgäng och gangsters bedriver rena kriget mot varandra. Inte ens polis och beväpnad militär hindrar de värsta gängen från att råna eller sälja knark, påstår Bunny.

Han kör oss till områdena som kallas ”Behind the Bridge”, till stadsdelen Laventille där de första slaginstrumenten började tillverkas av tomma oljefat på 1930-talet. Gatubilden påminner om en fallfärdig kåkstad där sysslolösa ungdomar står i klungor framför bostadsskjul med rostiga plåttak.

Räddas av fotbollen

Bunny styr tillbaka mot Woodbrook. Plötsligt hör vi mässingsblås och rytmiska trummor. Folk dansar och applåderar. Alla ler lyckligt. Vi har hamnat på gatan framför puben Smokey Bunty. Vilket drag! Här spelar Road Marching Band så att svetten – bokstavligen – skvätter.

– Jag ska berätta en hemlighet. Killarna som spelar är ett arméband. Därför är dom så drillade och bra, säger Bunny.

Några tonårskillar röker hasch helt öppet. Flera andra är stupfulla. Några är hotfulla och börjar provocerande ”be” om både pengar och våra kameror. Då visar det sig att universaltricket fungerar igen: fotboll. Alla tycks veta det mesta om svenska fotbollslandslaget och ser juni månads VM-möte an med tillförsikt.

– From Sweden? Good luck, man! säger en kille och dunkar mig i ryggen.

– Lycka till, själv! kontrar jag, mest glad över att ha slunkit ur situationen.

Steelband-festival

I den tidiga gryningen dagen därpå tar vi oss ut till Nationalparken Chaquaramas. På ett fält där solen bränt allt gräs till ljusbrunt fnöske springer, sparkar, tjoar och skrattar ett stort gäng pojkar och män. De spelar fotboll. Minstingen, sjuårige Antony, fintar och dribblar så att både med- och motspelare applåderar och hejar på.

– Så här håller vi på varje lördags- och söndagsmorgon innan solen blir för het. Vi har kul. Efter fotbollsmatchen hoppar vi i havet och simmar en stund, säger Greg, 43, till vardags kirurg på huvudsjukhuset i Port of Spain.

I nationalparken joggar och cyklar människor. Andra är på väg till stranden Macqueripe. Där träffar vi Ricky Ramuta som har snorklat och med sin imposanta harpun dödat flera stora fiskar.

Vi tar oss tillbaka för att se parken Savannah. Den kallas för Port of Spains gröna lunga – andra anser den bara vara världens största rondell. På en punkt är den i alla fall världsbäst: steelband. Just nu pågår uppladdningen inför den årliga karnevalen. Musikparader från morgon till kväll med utslagstävlingar inne på en arena som heter Panorama. Längs Savannahs västra sida ligger några tidiga 1900-talsbyggnader, i folkmun kallade de sju magnifika. De rymmer i dag biskopssäte, skolor och presidentbostad.

- Vi ska ändå besegra er i VM

Vi strosar runt bland enkla matserveringar, tillfälliga ölbarer och alla orkestrar som värmer upp. På ett lastbilsflak riggar Keron, Kevin, John och Ken stora högtalare framför en kiosk där Ambam, 10, sitter på disken och skymmer alla romflaskor som mamma Carlene Biddy har till försäljning. Hela parkområdet andas feststämning. Och festligare ska det bli – i folksamlingen på väg in till stadion Panorama får folk syn på några tröjor som vi har tagit med. Svenska fotbollslandslagets tröjor. Blått och gult. ”Larsson” och ”Zlatan” och ”Sverige” i blå bokstäver.

– Wow, otroligt! skriker Brent Francis när han kränger på sig tröjan.

– Vilken present! Men vi ska ändå besegra er i VM, skrattar Andre Springer som tillsammans med systern Colette stjäl halva stadions uppmärksamhet när de poserar med sina presenter.

Folksamlingen tycks aldrig vilja släppa greppet om oss trots att vi artigt förklarar att vi måste hinna vidare; till djurparken Emperor Valley Zoo; till regnskogen och de gröna bergen mitt på ön; till de orörda stränderna och lugna fiskebyarna i norr.

Vi tar ett hastigt adjö och hinner göra en självklar reflexion: på Trinidad är det aldrig risk att man blir uttråkad.

- Om 18 minuter landar vi i paradiset!

Tobago Express är ett lågprisflygbolag som i praktiken fungerar som en luftbro mellan Port of Spain och flygplatsen vid Crown Point på Tobago. Avgångar varje halvtimme från tidig morgon till sen kväll.

– Mina damer och herrar, om 18 minuter landar vi i paradiset!

Pilotens välkomsthälsning spär på vår förväntan.

Robinson Crusoes ö?

Vi har lyssnat till lokalbefolkningen som hävdar att Tobago är verklighetens förebild av Robinson Crusoes ö. Vårt hotell, Arthur’s by the Sea, är nästan på promenadavstånd från den lilla terminalbyggnaden. Därför bestämmer vi oss för att göra en omväg med taxi och köra vägen via huvudstaden Scarborough.

På gröna fält strövar boskap fritt. Små kyrkor och speceriaffärer ligger sida vid sida. Havet, vikarna och de vita sandstränderna är ständigt närvarande. Några pelikaner flyger iväg med tunga vingslag. De människor vi ser sitter i skuggan under palmer och tycks göra – ingenting.

– Stopp! Ditåt, dit vill vi åka, hojtar jag till taxichauffören Franklyn. Jag har just sett en vägskylt med färdriktning: Dwight Yorke Stadium.

– Varför? undrar Franklyn.

Kokospalmerna står tätt och högt

Jag förklarar att Dwight Yorke nog är den ende fotbollsspelare som Sverige fruktar när det är dags för VM-match mot Trinidad och Tobago. Yorke är öns store son med proffsförflutet i Manchester United, nu i Australien. På Tobago har han fått en prydlig arena uppkallad efter sitt namn. Gräsplanen ligger öde och läktarna gapar tomma och vi åker snabbt vidare.

– Jaså, ni är svenskar. Jag körde er finansminister en gång för många år sen. Han hette visst Feldt, han var trevlig. Det minns jag. Undrar om det inte var 1989, säger Franklyn.

I den lilla huvudstaden Scarborough är det inte mycket mer att se än fästningen, Fort King George, byggd 1770 av engelsmän. Här, intill det lilla sjukhuset, är utsikten hänförande över bergsluttningarna och havet.

Tillbaka till Crown Point och hotellet. Dags för en promenad bort mot den omtalade naturparken och stranden Pigeon Point. Några män rensar fisk i skuggan under ett par palmer. I en hängmatta ligger deras kompis och halsar öl. Alla hälsar nonchalant eller förstrött. Vid en vägbom tvingas vi betala 25 kronor var för att få komma in i naturparken och nyttja faciliteterna på stranden.

Det är verkligen värt varje krona. Det här är Karibien som varje bild av Karibien har projicerats i din fantasiföreställning. Kokospalmerna står tätt och högt. Sanden är kritvit. Vattnet håller 28 grader och skiftar från turkos till mörkaste blått.

Bröllop vid regnskogen

Fiskebåtar, snabbgående båtar som drar vattenskidåkare, vindsurfare och snorklare samsas vid reven som ligger bara 50–100 meter ut från strandlinjen. Här pågår aktiviteter utan trängsel; utan att det är stökigt eller kommersialiserat eller sönderbyggt och trångt. Strandförsäljare är bannlysta och solbadarna ligger ostörda.

På en palmstock i sanden sitter Ginette Grass, 35, från Grosskrotzenburg i Tyskland och äter glass.

– Jag är här på semester med en väninna. Hon tar vindsurfinglektioner just nu, säger Ginette.

En bit bort ligger Heather Lee Skippen och Glen Sinclair Way och solar.

– Vi har kommit hit från Ottawa i Kanada. Vi har goda vänner som gifter sig. Efter bröllopsfesten ska vi upptäcka regnskogen här på Tobago.

Ingen massturism

Förutom solen och stranden, calypson och romdrinkarna har Tobago en tillgång i flora och fauna. Regnskogen står orörd, som en förlängning av den sydamerikanska bergskedjan Anderna, på de centrala delarna av ön. Imponerande vattenfall och sällsynta fågelarter lockar. Under vattenytan, speciellt utanför Speysides kust, finns ett tjugotal rev där dykare kan se koraller och massor av av fascinerande fiskar.

Vi springer på makarna Britt-Inger, 52, och Roland Hansson, 53, från Kungälv.

De har anlänt från en tiodagars vandringsresa i Peru.

– Nu ska vi sola och bada här i tio dagar, det ska bli underbart, säger de.

Torbjörn Erixon, 65, från Karlstad har seglat med vänner till Tobago.

– Just nu repareras masten på vår båt. Därför har jag bott på hotell några dygn, säger han.

På Coco Reef resort står två gamla, vita och välvårdade Rolls-Royce. En markering att det här hotellet andas lyx och dyra priser?

– Inte alls. Här sätter man sig i baren, endast iklädd badbyxor, och dricker en öl för några dollar. Tobago är ännu inte förstört av någon massturism, säger en engelsman som inte vill släppa oss ur sitt grepp.

Så drar han till med en floskel som jag lägger på minnet:

– Tobago är en plats som är lätt att tycka om – och som är svår att skiljas från.

Fast med calypsomusik i bakgrunden och på originalspråket låter det mycket bättre:

Tobago is an easy place to love, a hard place to leave!

5 snabba om Trinidad och Tobago

Sture Olsson