Så åkte jag till Kenya – på låtsas

Ryskt bolag fixar bildminnen från fejkresor över hela världen

Åk till Amazonas. Eller varför inte månen? På låtsas alltså.

Hos resebyrån Persey Tour i Moskva skickar man kunderna på fejkresor runt hela världen. Det som började som en gimmick har blivit en kassako.

Resa tog en tripp till Kenya – på låtsas alltså.

Jag är lurad” tänker jag där jag står bland vattenpölarna på en bakgård i Moskva. En gammal lastbil av märket Kamaz går på tomgång en bit bort och folk som går förbi skakar bara på huvudet när jag frågar efter Persey Tour – resebyrån som syr ihop låtsasresor vart du vill. Jag blir mer och mer övertygad om att hela företaget är fejk.

Jag testar telefonnumret jag fått för tredje gången – och plötsligt är det någon som svarar.

Instruktionerna leder mig till porten längst in på gården där jag slår koden och nervöst trampar fem trappor upp. Där, på ett kvalmigt kontor, sitter Dimitrij Popov, Dima, som tillsammans med kollegan Evgenia Odoevtzeva ska skicka mig på Kenyasafari – i fantasin.

Vi slår oss ner i den grå skinnsoffan och Evgenia ger mig en tjock lunta med information på ryska, som jag som tur är behärskar. Evgenia berättar pedagogiskt hur jag gick till väga när jag sökte visum, viken typ av vägguttag jag pluggade in hårtorken i och att jag inte drack kranvattnet av rädsla för gula febern. Allt för att mina rövarhistorier ska vara vattentäta.

Hela konceptet med fejkresor började som ett reklamgrepp, berättar Dima. I en annons erbjöd man, utöver de vanliga solresorna, även låtsasresor till exotiska platser.

– Kunderna började ringa på en gång, ler Dima.

Det första samtalet kom från en kvinna som förklarade att hon hade en ”situation” därhemma och behövde få maken att tro att hon var bortrest.

– Så vi skickade henne till Egypten. Skaffade visum, biljetter och monterade in henne i semesterbilder. I själva verket var hon utanför Moskva med en ”bekant”.

Kursen fortsätter med en genomgång av programmet, dag för dag beskrivs vilka vilda djur jag sett och var jag ätit lunch. Evgenia berättar med stor inlevelse om djurens ylande på savannerna och hur stark den kenyanska maten är.

Sedan snackar vi bilder.

Innan jag åkte till Moskva har jag fotograferats krälandes på golvet med kikare och gett Persey Tour de bästa förutsättningar för spännande safariaction – tycker jag.

Men korten jag får ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Jag är taffligt inklippt på lågupplösta bilder med

djur hämtade från nätet. Jag väljer att inte bråka, men undrar tyst hur folk kan tycka att det är värt 3 600 kronor. För de pengarna kan man få en semester vid Medelhavet.

– 70 procent av våra kunder är otrogna, förklarar Dima. De vill att deras respektive ska tro att de varit i Turkiet med en kompis en vecka.

Andra är unga karriärister som vill köpa sig social status eller impa på chefen.

Den absolut skummaste resan Dima sålt var till en man som ville ge sken av att han varit på månen.

– Han köpte en kosmonautdräkt och vi klippte in honom i månbilder. Så fixade vi biljetter till Balkanur, där uppskjutningarna sker, berättar Dima.

Souvenirer får de hjälp med av bekanta och detsamma gäller biljetter från kollektivtrafiken i olika länder. Dima visar hur han scannat in ett gäng t-banebiljetter från Prag och Helsingfors.

– Sedan skriver vi ut dem och knöglar dem lite så att det ser ut som om de legat i bakfickan, fnissar han.

För att hjälpa min fantasi ytterligare på traven får jag ett häfte med reseberättelser. Den första är skriven av verklighetens Borat – en uzbekisk reporter som inte får tag på vaccin mot gula febern innan han åker till Kenya, utan i stället tar med sig enorma mängder alkohol hemifrån Tasjkent. De slår ihjäl både mikrober och tristess, konstaterar han. Hela skildringen är fylld av rasistiska kommentarer om afrikansk mentalitet och nedsättande snack om Nairobis kvinnor. Inte till stor hjälp för mig direkt.

Jag betalar Dima för kalaset och singlar ner genom det skitiga trapphuset med väskan full av kenyanskt träsnide som inhandlats i en Afrikabutik i Moskva. På ett par korta timmar har jag sett ”the big five”, lärt mig tvätta frukt med jod och undvikit att köpa rituella masker på marknaden – de kan föra med sig dålig energi.

Några veckor senare är det upp till bevis när vännen Sara kommer på besök från Umeå. Hon har till råga på allt själv varit i Kenya. Till en början går det bra. Jag berättar om djuren, använder Borat-mannens uppgifter om att det inte finns något sevärt i Nairobi och hon fattar inga misstankar.

Sen plockar jag fram bilderna.

– Jag har precis en sådan där bild på mig och giraffer – fast min är på riktigt, säger vännen.

Där sprack alltså min story och hela Dimas koncept.

För allvarligt talat – jag hade ju faktiskt själv kunnat surfa in på Kenyasidor. Helt gratis.

Jag vet inte hur det funkar i Ryssland, men när jag varit på semester är det ingen som kräver att få se biljetter och visum. Och de där bilderna – dem hade jag nog kunnat mecka in i photoshop minst lika bra själv. Och åkt på solsemester för de där 3 600 kronorna – på riktigt alltså.

7 enkla knep för att lura chefen

Nina Hampusson